Klockan 15.41 kommer den första flashen från TT. Tre timmar senare är allt över. Regeringskvarteret i Oslo är ödelagt, och på en liten ö i Tyrifjorden har 69 unga AUF:are, de norska socialdemokraternas ungdomsförbund, mördats. Kommer du ihåg var du var?
Jag minns. 2011 var jag ordförande för öns SSU. SSU, som i decennier haft en väldigt nära relation till AUF. Stirrade på min datorskärm. Uppdaterade febrilt. Såg meddelanden på Facebook och twitter. ”Ring inte någon som befinner sig på ön, de skjuter fortfarande!”. Vi hade samlades i mitt vardagsrum, jag och några till. Såg på SVT:s extrainsatta sändningar och var helt tysta. Bara året innan hade vi varit på ett likadant läger med SSU i Strömstad. Jag kommer särskilt ihåg en sak vi sa till varandra den kvällen: ”Det kunde lika gärna ha varit vi”.
När vi somnade hade polisen i Norge precis berättat att ett dussintal hade dött på Utöya. Morgonen efter vaknade vi till det ofattbara. 69 ungdomar hade mördats i Tyrifjorden, och i Regeringskvarteren hade sju människor fallit offer i en explosion.
Då började också berättelserna komma. Om överlevarna, som täckt varandras sår och burit varandra i säkerhet. Om de som gömt sig. Om de som simmat i den iskalla fjorden, mot räddning. Om de som inte överlevde. Om förlorade syskon, partners, föräldrar och bästa vänner. Kämpar.
Om campinggäster, som firat semester rakt över fjorden. Som trots att kulorna viner över vattnet, ger sig ut i sina båtar för att plocka upp dem som försökt simma från ån. De får åka flera turer. I land väntar människor som tagit sina bilar till vattenkanten för att skjutsa. Var som helst. Till sjukhus och till ett närbeläget hotell som fungerar som samlingsplats. Frivilliga vallfärdar till Sundvoldens hotell för att plåstra om, stötta, städa hotellrum. Allt som behövs när världen har rasat samman och ingenting är som det ska vara. Kämpar.
Den förkrossande sorgen efter terrorattentatet på Utöya är övermäktig. Den är fortfarande övermäktig. Det är 1096 dagar sedan. I 1096 dagar har en bänk i klassrummet stått tom. Vid oräkneliga middagsbord har det dukats för en person mindre. På ett kontor sitter det inte längre någon vid skrivbordet där det alltid suttit någon. Det är en smärta som inte får plats i kroppen.
Ungdomarna i AUF förde varje dag en kamp för mer frihet, mer mångfald och mer solidaritet. För det fick de betala det yttersta priset.
Vårt ansvar är att föra vidare kampen. Kampen mot det Breivik, och hans politiska likar, står för. Mot det hat de försöker sprida i vår samhällskropp. Ditt och mitt ansvar är att varje vaken minut föra vidare den kampen. När 69 röster för frihet har tystnat måste våra röster höras lite mer.
Det gör fortfarande ohyggligt ont. Det är lite tyngre att andas den 22 juli. Men vi fortsätter kampen. Det är vår skyldighet.