Vårt enda hem i rymden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Orden får en profetisk klang i en tid när många börjar frukta att vi gjort oåterkallelig skada på vår planet. Att den globala uppvärmning som vi satt igång kanske är självgenererande och inte längre går att stoppa, hur vi än anstränger oss.
Att vi kommit åt en mekanism som kan förstöra livsbetingelserna på jorden för miljontals människor. I värsta fall för oss alla.
Rymdskeppet Aniara
Harry Martinsson var inne på liknande funderingar i Aniara (1956). Då var ett kärnvapenkrig det stora hotet mot mänskligheten. Det hotet är mindre akut i dag, men långtifrån undanröjt.
I Martinssons versepos hade en kärnvapenkatastrof gjort jorden obeboelig och tvingade människorna att söka sig bort från vår planet. Men rymdskeppet Aniara kom ur kurs och hamnade i "dödsrymden", varifrån emigranterna fick se sin planet slutgiltigt gå under.
Civilingenjören Fuglesang vet liksom Martinsson att "ett ljusår är en grav". Finns det beboeliga planeter, ligger de generationer bort. Månen och Mars (när människan nu når dit) verkar med förlov sagt rätt ogästvänliga.
Det är säkrast att hålla sig till Martinssons slutsats att jorden är vår planet, "klenoden i vårt solsystem, det enda klot där Livet fått ett land av mjölk och honung".
Om det ännu finns tid att reparera jorden och det "bara" handlar om att minska koldioxidutsläppen, finns det både tekniska och ekonomiska möjligheter.
En rapport från McKinsey Global Institute som refereras Washington Post fastslår att man redan med investeringar i existerande teknik som betalar sig själva inom tio år kan minska ökningen av energikonsumtionen med tre fjärdedelar.
Krävs lagar och skatter
Men tidningen konstaterar att den nya tekniken inte kommer att anammas utan statliga regleringar och skatteinitiativ. Marknadskrafterna klarar inte ensamma av att göra jobbet.
Det vittnar om ett starkt ökat miljömedvetande i USA när en marknadsliberal tidning som Washington Post öppet förespråkar statliga ingrepp. Sådana är vi inte främmande för i Europa. Inte heller i utvecklingsländer som Kina och Indien.
Dessa snabbväxande ekonomier får idag ofta skulden för att energikonsumtionen ökar, trots att deras per capita-konsumtion fortfarande är mycket lägre än vår och trots att deras nya fabriker och kraftverk ofta är mer energieffektiva än våra genomsnittligt äldre anläggningar.
Vi har insikterna, vi har resurserna. Ändå gör vi alldeles för litet. Det staplas upp rader av betänkligheter mot att ingripa i marknadskrafterna, även om vi vet att investeringar i ny teknik ger oss konkurrensfördelar och ökat välstånd i framtiden.
Energislöseri
Ibland förbluffas man över att inte ens enkla åtgärder som att förbjuda energislösande glödlampor kommer till stånd, fast hushållen skulle tjäna miljarder på att gå över till lågenergilampor.
Politisk vilja i kombination med ny teknik är alltså nyckeln till jordens räddning. Här kommer även Fuglesangs rymdfärd in i bilden.
I början var rymdfärderna ett led i den militära kapprustningen. Idag är utforskningen av rymden ett huvudsakligen fredligt projekt där tidigare fiender samarbetar.
Utan de kunskaper satelliter och rymdfärder gett, skulle vi idag inte ens vara medvetna om hoten mot vår planet.
Så låt oss önska Christer Fuglesang en lyckad rymdresa och en trygg återkomst till jorden - människans än så länge enda hem i rymden.