Det mjälla rökta köttet faller samman när du petar på det. Innanför det tjocka glansiga skinnet finns en smakupplevelse av rang. Rökt ål är en verklig klassiker på det svenska smörgåsbordet.
För dem som sett filmatiseringen av Günter Grass Blecktrumman går associationerna kanske snarare till otäcka fiskescener än till trivsamma julbord. Det hävdas att ålen förr växte sig extra fet i samband med stora sjöslag. Den kalasade på liken, helt enkelt. Men den stackars ålen har inte bara myterna emot sig, utan också utseendet. Det otäckt ormlika djuret plockar knappast några Bambipoäng.
För folk med fettskräck är ålen en mardröm. Köttet ger närmast en oljig känsla. Och det är med ål som med inälvsmat eller surströmming: alla som har ätit det har en tydlig åsikt.
Också för dem som uppskattar den finns dock goda skäl att välja bort ålen: den är utrotningshotad. Det är fullt möjligt att den är helt utplånad om några år. Detta beror på flera olyckliga faktorer.
Ål föds i Sargassohavet, och dit återvänder vuxna ålar för att fortplanta sig. De olika sorters ål man ofta hör talas om är egentligen samma sort, vid olika ålder. I södra Europa fiskas mycket glasål, små unga ålar. Norröver fiskar vi äldre ål. Allt fiske påverkar naturligtvis beståndet negativt.
Men tyvärr räcker det inte att sluta äta och fiska ål.
När ålen når Sverige lever den i våra sjöar och vattendrag i tio till femton år, innan den vandrar tillbaka till Sargassohavet. Det är dock inte helt enkelt att ta sig ut ur de svenska insjöarna. Vattenkraftverken, vars turbiner har en dödlighet på hela 70 till 90 procent för ålen, är ett stort hinder.
I konflikten mellan natur och kultur måste vi alltid göra avvägningar. Ibland måste vi hugga ned skog för att bygga bostäder. Vi bekämpar skadeinsekter, förädlar växter och lägger järnväg genom känsliga naturområden. Och det är helt rimligt, i många fall. Vad som däremot inte är rimligt är att offra naturen i onödan. Ålen behöver inte bli utrotad. Olle Calles, forskare vid Karlstad universitet, har uppfunnit ett ålräddargaller. Genom att sätta in sådana kan man minska dödligheten.
Calles är även involverad i ett projekt för att underlätta fiskvandringen i Ätran. Projektet, där Falkenbergs kommun tagit ett stort ansvar, visar att det går att undvika utrotning av ålen. Men det kräver att rätt personer bryr sig tillräckligt mycket.
Resultatet av ålslakten i turbinerna ser vi först med ett par års fördröjning - men redan nu är läget akut. Genom att sätta tryck på energiföretagen kan svenska privatpersoner och myndigheter förhindra att ålen utrotas. Så kan vi ha ål på smörgåsbordet, också i framtiden.