Gotland har 2010 fått en ny politisk ledning. Det betyder - nästan - ingenting. Ty i en liten kommun med begränsat skatteunderlag är det politiska navigationsutrymmet litet. Det är en realitet som gotländska kommunpolitiker i årtionden tvingats acceptera.
Visst kan det i valrörelsetider låta som om det är djupa ideologiska skillnader mellan partierna. Men när valet är avgjort och vardagen infinner sig är det inte mycket som politikerna kan styra. Lite mer privatisering där, lite mindre där - ja, mer än så blir det sällan.
De gotländska väljarna är ett tåligt släkte. Vid nästan varje val röstar man bort den sittande majoriteten och ett nytt fullmäktige och nya kommunalråd träder till.
Men allt blir vid det gamla. Det är tjänstemännen som styr. Det är de som har fackkompetensen, den adekvata utbildningen, erfarenheten - och många gånger också högre lön än politikerna.
De sistnämnda är glada amatörer som av förhoppningsvis politisk övertygelse övergett åkern, skolan, fackföreningen eller telefonväxeln på lasarettet för att jobba med politik. Men utan kompetenta tjänstemän kommer det inte någon användbar politik ut av det hela.
I många år hette Gotlands kommuns högste tjänsteman Paul Isaksson. Det var en hyperintelligent man som kommunalråd efter kommunalråd var beroende av. Han kunde alla lagar och bestämmelser på sina fem fingrar och var dessutom både pragmatisk och exekutiv.
På Länsstyrelsen har man haft ett liknande tjänstemannastyre med länsråden Jan Björklund och Anders Granath som de verkliga makthavarna, landshövdingarna må ursäkta.
Nu tycks vi ju ha fått en något mer fackligt kompetent hövding än vad vi varit van med under senare år. Så blåser det plötsligt också nya vindar på Länsstyrelsen. Det är spännande.
När det gäller valet av gotländska riksdagsledamöter så föregås det alltid av stor lokal uppmärksamhet. Men när det är avklarat försvinner de gotländska riksdagsledamöterna snart in i anonymitetens stora tystnad. Det kan riksdagsledamot efter riksdagsledamot verifiera.
Ett faktum är att de gotländska riksdagsledamöterna inte har särskilt stor betydelse för sina respektive partier. De representerar Gotland som med sina 60 000 invånare motsvarar en medelstor stockholmsförort. Det ger inte någon stor tyngd.
Många av makthavarna på riksplanet - inom exempelvis politik och kultur - gillar att vara på Gotland på sommaren. De äter helstekt lamm och dricker rosévin i landshövdingens trädgård men när de i augusti återvänder till fastlandet - där de förstås också betalar sin skatt - struntar de i Gotland och öns problem.
Så sammanfattningsvis: De lokala politikerna kan inte göra särskilt mycket och riksdagsledamöterna överhuvudtaget inte något alls.
Det här låter ju förfärligt trist och nedslående men vi är nog tvungna att se sanningen i vitögat.
Det jag ovan skissat kan också tolkas som att de demokratiska valen är något vi både kan ha och mista, när nu politikerna i själva verket har så lite att säga till om. Det menar jag nu inte. Demokratin må ha sina svagheter men alternativen är alltid sämre.
Men - det är livsviktigt att näringslivet och de enskilda människornas initiativ och idéer får leva och växa vid sidan av de politiska organen och församlingarna. Utan den drivkraften stannar Gotland.