För en mandatperiod sedan trodde få att alliansen skulle bli omvald. Sifos januarimätning 2008 gav oppositionen 56,3 procent mot regeringens 39,9. Det hade gått ett och ett halvt år sedan valet 2006. "Det finns inget tecken på att accelerationen nedåt för regeringen avstannar. Fallet fortsätter", konstaterade statsvetaren Sören Holmberg i Svenska Dagbladet. Det enda alliansparti som ökade i Sifos mätning var Kristdemokraterna.
Med tiden avstannade fallet, och vände till framgång i valet 2010. Det rödgröna samarbetet upplöstes, och med Lars Ohlys avgång har samtliga affischnamn - Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson - bytts ut.
I alliansen är läget något mer stabilt. C har bytt Maud Olofsson mot Annie Lööf. Göran Hägglund har utmanats av Mats Odell om partiledarposten i KD - men mycket litet talar för att Odell kommer att vinna på tinget i slutet av januari. Moderaterna tuffar glatt framåt, och folkpartisterna tycks nöjda med att i jämförelse med C och KD inte betraktas som krisdrabbade.
För Moderaternas del bygger framgångsreceptet dels på att fortsätta som nu, dels på att hålla allianskollegorna nöjda. Resan mot brett mittenparti har gjort partiet till ett alternativ för nya väljargrupper. Samtidigt har allianspolitiken förändrat - förborgerligat - väljarkåren. En större del av medelklassen ser att skattesänkningar och avdrag gynnar deras ekonomi.
Jobbskatteavdrag och Rut-reform har gett fler potentiella alliansväljare, och Moderaterna har tagit merparten av den kakan. Risken för den framgångsrike storebrodern är att småsyskonen gör uppror. Ju närmare valet, desto större risk.
Centerpartiets största utmaning är att man har få kärnväljare, och inte riktigt verkar veta vilka väljare man därutöver vill försöka få. KD har exakt samma problem. Liksom Folkpartiet dras C och KD dessutom med konflikten mellan vilka väljare man önskar sig och vilka man tror sig kunna få. Folkpartiet vill å ena sidan vara idealistiska EU-vänner med stort patos i flyktingpolitiken, å andra sidan ställa krav och hålla ordning. C slits mellan jordbrukssubventioner och marknadsliberalism.
Hos KD, ett parti med snart sagt lika många falanger som medlemmar, tycks konflikten stå mellan en folklig högerpolitik, inte olik de amerikanska republikanernas, och en världsförbättrande paternalism, som vill rädda och lägga till rätta.
Under 2012 måste allianspartierna, såväl var för sig som i relation till varandra, börja fundera på vilka de egentligen är. För minst två av partierna är det en fråga om överlevnad.