Vem kan klara sjukvården?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Jag har tidigare påtalat att ingen nämndordförande oavsett partifärg de senaste 15-20 åren har lyckats klara sjukvårdens ekonomi i balans. När socialdemokraternas Åke Svensson varit sjukvårdskommunalråd, så klarade inte han att få ekonomin att gå ihop. Men han lämnade efter sig en gotländsk sjukvård, som är bäst i Sverige på att klara vårdgarantin.
Det moderata sjukvårdskommunalrådet Lena Celion klarade inte heller sjukvårdens ekonomi. När de borgerliga åter fick majoriteten efter höstens val, var det ingen som ville bli ordförande för sjukvården. Lars Thomsson (c) och Gustaf Hoffstedt (m), som båda suttit i hälso- och sjukvårdsnämnden ville inte. Och Lena Celion hade fått nog. Då tvingades den lojale Per-Olof Jacobsson (c) ställa upp. Utan att vara kommunalråd!
Trots att sjukvårdsdebatten handlar väldigt mycket om pengar, så ska vi komma ihåg att den gotländska sjukvården är otroligt bra. Tillgängligheten är stor och servicen från alla som jobbar på vårdcentralerna är jättebra. Och alla som jobbar på vårt lasarett gör ett fantastiskt arbete. Alla gotlänningar som har varit i kontakt med sjukvården säger att den är jättebra. Det är bara de som inte anlitat sjukvården som gnäller. Vi får alltså ut otroligt mycket bra sjukvård för de skattepengar vi satsar.
Det stora ekonomiska problemet beror egentligen på att Gotlands befolkning är för liten för att ekonomiskt klara ett sjukhus av Visby lasaretts storlek och kvalité. Vi borde ha varit cirka 250 000 innevånare för att bära Visby lasarett ekonomiskt. Vi är som bekant cirka 57 400. Om vi skulle ha betalat vad det kostat när lasarettet byggdes och körs i dess nuvarande form, så skulle skatten ha höjts med tre kronor. Den har höjts med drygt en krona. Den gotländska sjukvårdens politiskt- ekonomiska historia är fylld av besparingsbeting och några skattehöjningar. Trots det klarar inte sjukvården att hålla sin budget.
En bidragande orsak är att läkarbristen tvingat upp kostnaderna, då det är nödvändigt att ha läkare. En annan faktor är att den medicinskt tekniska utvecklingen hela tiden ger nya möjligheter att lindra och bota sjukdomar. Självklart ska gotlänningarna så långt möjligt ha tillgång till detta. En annan kostnadsdrivande faktor är de av tradition och kultur tyngda hierarkierna inom sjukvården. En del läkare är bra chefer, men det är ingen självklarhet. Typiskt nog är det under chefskap av en jätteduktig barnmorska, som organisationen för att operera bort alla köer varit så framgångsrik.
Det är de gotländska partiernas ansvar att ge gotlänningarna bra sjukvård. Då måste de ekonomiskt och politiskt, men också politikermässigt prioritera sjukvårdens ledning. Socialdemokraterna och den övriga oppositionen har toppat sitt lag i hälso- och sjukvårdsnämnden. De borgerliga har låtit sjukvården bli en politisk restpost. De har devalverat sjukvårdens betydelse genom att slösa bort sina bästa krafter på annat och inte ens satt ett kommunalråd att leda den komplicerade gotländska sjukvården. Detta bidrar till sjukvårdens bekymmer.