Häromdagen rivstartade TV3 sin nya dokumentärserie "Sanning och konsekvens". I första avsnittet visade man hur litteratur för barnmorskestudenter innehåller den felaktiga uppgiften att det är normalt och naturligt med minskade fosterrörelser i slutet av en graviditet. Det har också varit många svenska barnmorskors rekommendationer. Man har lugnat oroade föräldrar.
Motsatsen har angivits i utbildningsmaterial för läkare, där framhålls att rörelsemönstret ändras i slutet av en graviditet, men att rörelserna består. Skillnaden är hårfin. Den är dock verklig då det nu visats ett klart samband mellan minskade fosterrörelser och bebisar som dör i moderlivet.
Grundläggande för all sjukvård är att den skall bygga på medicinskt bevisad kunskap, evidensbaserad kallas det. I England och Norge har man tidigare ändrat riktlinjerna för fosterrörelser, men i Sverige har det icke evidensbaserade synsättet fått leva kvar. Med den följd TV3 lyft fram, att svenska föräldrar förlorat sina barn då de lugnats av barnmorskorna, i stället för att ha fått adekvata undersökningar.
Detta är faktiskt en skandal och det är tyvärr inte första gången svenska barnaråd får tragisk utgång. När dagens föräldrageneration var små hette det från Socialstyrelsen att spädbarn skulle sova på mage. Alla föräldrar skulle lägga barnen på mage. Det var en fix idé myndigheten genomdrev utan vetenskapligt stöd.
Senare visade det sig att rekommendationen ledde till ökad frekvens av plötslig spädbarnsdöd. Man hittade ett samband mellan råden och ökad barnadödlighet.
Att förlaget bränner upplagan av barnmorskestudenternas undervisningsbok med felaktiga uppgifter är en ganska klen tröst för de drabbade. Likaså att rådgivningen nu ändras. Det för inga barn tillbaka till livet. Men inga fler drabbas i alla fall av just detta.
Nyligen enades flertalet riksdagspartier om att alla barn som tvångsomhändertagits före 1980 och vanvårdats ska få nådelig kompensation i efterhand av staten - för att statsmakten inte skyddat dem från övergrepp. Metoden känns igen från tidigare kompensation till tvångssteriliserade.
Är nästa grupp som skall kompenseras alla som förlorat barn i moderlivet eller genom plötslig spädbarnsdöd efter felaktig rådgivning? Det är knappast en rimlig väg, snart kommer vi upptäcka att de flesta någon gång råkat illa ut och att alla inte kan kompenseras, eller ens vill. Flertalet drabbade kanske hellre ser att misstagen inte upprepas och att de begränsade resurserna satsas framåtsyftande på att undvika att nya grupper drabbas.
Den svenska barna- och graviditetsvården skulle nog i alla fall behöva en kritisk granskning. Hur mycket av de råd som man ger bygger på verklig kunskap - är evidensbaserad? Det bör vara det minsta vi som medborgare kan kräva. Om inte Socialstyrelsen klarar tillsynen behöver myndigheten kanske tas i örat och få någon som sneglar över axeln och kräver redovisning av grunderna för alla rekommendationer.