LEDARE: Vem minns kung Rodvulf?

Svensk historia upphör aldrig att fascinera. Arkeologer vid högskolan i Kalmar har genom fokuserat arbete satt tiden före vikingatiden i nytt perspektiv. Den forntid som annars knappast uppmärksammas alls ens i facksammanhang visar sig vid en konsekvent skärskådan vara väl så förankrad i europeisk utveckling som senare århundraden. Skandinaver deltog friskt i de kulturella och militära skeendena under tiden för romarrikets fall och framåt. De höll sig à jour med kontinental storpolitik ungefär som vi själva har någorlunda aningar om vad som egentligen försegår i den amerikanska kongressen. Och kristendomen var förstås inget främmande begrepp för dem. När de första missionärerna sedan blev mer eller mindre hjärtligt mottagna på 800-talet visste de styrande svearna och götarna i princip vad det handlade om.
Egentligen är det konstigt att vår moderna föreställning om ett totalt mörker under folkvandringstiden fått fäste över huvud taget. I Uppsala högar vilar ju inga vikingar utan 500-talskungar. Och åtminstone några av denna tids kungar, de sveafurstar som omtalas i det fornengelska Beowulfvkvädet, kan göra källkritiskt anspråk på internationalistisk aktivitet. Och omskrivet är ju också hur den sydskandinaviske kungen Rodvulf tog hela sitt folk och tågade ned till Ravenna för att tjänstgöra i den östgotiske kungen Teoderiks hov vid ungefär samma tid.

Sådant känner inte svenskarna till. Historiker av facket vet om det men vänder ryggen till. "Det har varit ett allt för stort fokus på vikingatiden", konstaterar Kalmararkeologen Ulf Näsman.
Och det än mer märkliga är att när ett internationalistiskt perspektiv på vår forntid väl tar plats, då blir det nervöst politiserat.

I Upplands bro avslutade arkeologer sent i höstas utgrävningen av en sensationell kultplats med rötter tillbaka till de första århundradena efter Kristus. Den person som bearbetar analysen av materialet förfäktar ivrigt bilden att allt varit statt i ständig förändring under alla de århundraden platsen varit i bruk. Strömningar utifrån har påverkat hela tiden, försäkras det. Trots den oerhörda kontinuitet platsen representerar skall ingenting se som fast och beständigt. Och så får man veta att detta gällde tills den "totalitära" kristendomen gjorde sitt intåg!

Varför denna ansträngning att framhålla forntiden som ett slags multikulturellt och gränslöst Arkadien? Och som en motbild till ett kristet samhälle? Det är svårt att inte känna ideologiska undertoner.

Historieskrivningen är sällan fullkomligt neutral, så långt har vänstern rätt. Men kanske just därför finns det anledning att ge akt på de politiska tendenserna i den egna i samtiden. I dag verkar det finnas en historikernas paradox; en beröringsskräck antingen med en utifrån kommande europeisk kristendom eller med tanken att det skulle finnas en substantiell fornskandinavisk kultur. Varför skall det vara så politiskt brännbart att tänka sig båda delarna?

Ledare: Vem minns kung Rodvulf?