Vem ska betala den dyra vården?

Politik2007-09-17 06:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Hur mycket får ett människoliv kosta? Det är tyvärr en frågeställning som inte går att undvika inom sjukvården. Resurserna är helt enkelt inte oändliga.
De senaste dagarna har ett fall med en man i behov av en mycket kostsam vård uppmärksammats. Här rör det sig alltså inte enbart om en abstrakt beräkning av hur många liv som kan räddas för en viss summa pengar. Eller en behandling som kanske kan visa sig effektiv.
Utan att de bortåt tio miljoner kronor per år som behandlingen kostar är vad som krävs för att Kalle Dejemyr ska kunna leva ett bra liv trots sin allvarliga sjukdom. Men efter att företaget som tillverkar medicinen slutade att bekosta behandlingen så avgjorde Karolinska sjukhuset i Stockholms läns landsting, att man inte hade råd att fortsätta denna. Sedan fallet togs upp i media har landstinget ändå beslutat sig för att göra en utredning och under tiden fortsätta behandlingen.

Även om det i just det här fallet rör sig om en mycket ovanlig sjukdom är det inte unikt med dyra medicinska behandlingar. Och ju längre vi lever och i takt med den medicinska utvecklingen talar allt för att de kommer att bli vanligare. Frågan hur dyr vården får vara och vem som ska betala för den kommer alltså att dyka upp igen om vi inte hittar ett bra sätt att hantera problemet utan att låta enskilda sjukhus ta kostnaderna själva.

Socialminister Göran Hägglund föreslog häromdagen att landstingen gemensamt ska spara ihop till en nationell pott för medicinering för att därigenom försäkra sig mot risken att ett enskilt landsting drabbas av mycket högre kostnader än andra.
Det låter möjligen som en lösning på problemet med extremt kostsamma mediciner. Men det är inte bara mediciner som är dyra. Ett annat exempel är olika slags medicinteknik som är oerhört avancerad, och kostsam, och där ett enskilt landsting knappast heller kan betala investeringskostnaderna för att bygga det senaste inom till exempel cancerbehandling.
Det verkar alltså snarast som att det är hela finansieringen av avancerad och kostsam vård som bör ses över så att enskilda sjukhus inte får ta hela risken.

Samtidigt går det tyvärr inte att komma ifrån att ekonomin sätter gränser för vilka behandlingar som kan utföras. Någonstans måste prioriteringarna göras. Det innebär tyvärr också att det alltid kommer att gå att räkna ut ett pris på vad ett människoliv får kosta i sjukvården. Det man däremot kan önska är väl att denna prislapp inte dramatiskt varierar bara för att man rör sig över en landstingsgräns.