För många svenskar gäller frågan idag ja eller nej till kärnkraft. Men oavsett vilket svar man ger måste under överskådlig tid också frågan gälla: Vem ska äga den svenska kärnkraften?
Är det vi gemensamt genom staten? Eller privata, kanske utländska ägare, som bor på säkert avstånd från alla verk? Vem tror vi främst ser till säkerheten i produktionen? Det finns ju ingen total garanti för absolut säkerhet.
Timme för timme kommer rapporter från Japan hur räddningsarbetare riskerar sina liv för att hindra katastrofen att bli än värre. Dessa heroer är helt oskyldiga till att säkerheten var så usel och kraven från myndigheterna så undermåliga.
Bor inte nära utsläppen
En huvudregel i ekonomin är att de som belönas när det går bra också ska bära riskerna när det går på tok. Ägare till kärnkraftverken är det japanska jätteföretaget Tepco, som med 40 000 anställda tillhör världens giganter när det gäller kärnkraft.
Företaget har enligt sin egen hemsida 800 000 ägare främst i Japan, men även svenska pensionsfonder lär ha marginella poster. Man kan nog utgå ifrån att de stora ägarna inte bor nära de läckande anläggningarna och framför allt inte är med och riskerar livet i radiaken.
För några dagar sedan kollade jag företagets hemsida (den engelska versionen) och då fanns inget om katastrofen, men däremot sa chefen att man hade haft problem med jordbävningar 2007 och att den hårda konkurrensen mellan olika energiproducenter var ett problem liksom höga oljepriser.
Ett särskilt kapitel på hemsidan ägnades "security" som ju ska betyda säkerhet och man kunde nog tro att just risker för jordbävningar beskrevs. Men i stället var "security" att en hög andel av Japans elbehov täcktes av kärnkraft och annan inhemsk energi och inte av import av olja. Och de dominerande budskapen gällde företagets lönsamhetsutveckling, det finansiella läget och inte ett ord om risken för nya jordbävningar eller terroristattacker.
Inte sälja svensk kärnkraft
Ekonomer pratar ständigt om så kallade incitament och de med störst intresse för säkerheten borde vara de som arbetar i verken eller bor i närområde och de med minst intresse de som bor på andra sidan jordklotet och de som ägare bara har intresse av maximal kapitalavkastning.
Lärdomen är att vår svenska kärnkraft borde ägas nationellt, helst lokalt. Det är beklagligt att så många kommuner och företag sålt ut sitt ägande, ofta till utländska ägare.
Desto mer glädjande var i att den samlade oppositionen i Sveriges riksdag lyckades stoppa Moderatregeringens förslag att sälja ut kärnkraftsrika Vattenfall. Att sälja hade i sig varit en mycket dålig affär, då avkastningen på ägandet är mångdubbelt större än de blygsamma räntevinster (för marginellt lägre statsskuld) staten kunde ha fått för pengarna.
Men nog är det tryggare att vi gemensamt äger kärnkraften än om till exempel Tepco:s ägare gör det. Regeringens propagandister brukar hävda att de nya ägarna till svensk kärnkraft skulle ha blivit våra gemensamma pensionsfonder, och kanske dessa också inledningsvis skulle köpa in sig. Men pensionsfonderna har inte till uppgift att bevaka säkerheten i produktionen, bara att maximera avkastningen.
Och skulle de få ett bra bud från till exempel asiatiska eller amerikanska kapitalintressen så tvingas de säljas. Och det är framför allt i Asien som pengarna till köp finns och kommer att finnas.
Hälsorisker om det går fel
Vi kommer aldrig att få se ett samhälle där näringsminister Maud Olofsson eller Fredrik Reinfeldt, som är regeringens slutliga ansvariga för att kärnkraften ska vara säker, blir dem som också bär hälsoriskerna om det går fel.
Men ändå känns det betydligt tryggare med samhället som ägare till den mest riskfyllda produktion vi har och inte utländska ägargrupper på ett halvt jordklots avstånd