Den 11 februari skrev Isabella Löwengrip Spångberg på sin blogg ”Blondinbella” att hon inte var feminist och att feminister var ett ”gäng kränkta vita medelklasskvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för”.
Hon fick svar på tal så att det rungade om det, fram för allt från 18- åriga Jonna och Johanna som i ett öppet välskrivet brev, respektfullt men obarmhärtigt, fullständigt monterade ner Isabella Löwengrip. När de var klara fanns ingenting kvar av Löwngrips argumentation i frågan. Ingenting.
Det intressanta är hur frågan om feminist eller inte fortfarande kan vara så laddad. Så laddad att en framgångsrik tjej (Isabella Löwngrip) som personifierar allt det som feminismen står för, skyr ordet som pesten. Och hon är inte ensam. Vad har hänt?
Feminism handlar om att kämpa för män och kvinnors lika sociala, politiska och ekonomiska rättigheter i samhället. Det handlar inte om att sitta runt ett bord med rödvin och ”hitta på saker att strida för” och det handlar absolut inte om att hata män. Men ordet har tendens att stundom förknippas med just sistnämnda – en form av manshat, vilket är såväl fel som olyckligt.
Kanske är det just denna felaktiga tolkning som har gjort att allt färre vågar vara feminister? Feminist har politiskt blivit ett mycket laddat ord. Trots att det utifrån sin definition borde vara en självklarhet för alla moderna människor.
Att ordet feminist blivit så laddat att det i flera kretsar inte anses ”fint” att vara feminist måste ses som motståndarnas till ett jämställt samhälle största triumf. Bakom påstående som att ”Sverige är ett jämställt land”, och ”ingen vill känna sig inkvoterad”, sistnämnd apropå en av de verkligt aktuell frågorna för jämlikheten, har motståndarna till feminismen lyckats bra med att kväsa en stor del av debatten om kvinnors lika rättigheter.
Och visst finns det motståndare till ett i ännu större utsträckning jämställt samhälle. DN skrev i en artikel den 6 februari om den forskning som nyligen presenterats och som visar att könskvotering leder till högre kompetens hos män medan kvinnornas består. Det vill säga, när kvinnor kvoteras in ryker de medelmåttiga männen som tidigare fått plats på bekostnad av duktigare kvinnor. Intressant. Visst finns det därmed också ett incitament för vissa män att hålla duktiga kvinnor utanför.
Sverige har i flera avseende kommit långt på vägen att bli ett jämställt samhälle. Men vi är inte klara. Alltjämt får kvinnor sämre lön för samma arbete i förhållande till män och generellt sett sitter männen i samhället på en större del av pengarna och makten än kvinnorna i relation till vad männen borde göra med hänsyn till hur stor del av samhället som de utgör. Att inse det och våga stå för att man vill förändra det innebär inte att man hatar män. Inte alls. Och till viss del är nog de resterande olösta frågorna för jämställdheten en generationsfråga, men det är inte hela förklaringen. Hade det varit det så borde vi inte haft några problem idag eftersom de som styr idag växte upp på 1960/1970-talet när jämställdhetskampen var som mest höggljudd.
Det finns ett glastak för kvinnor över vissa områden i samhället och det finns alltjämt strukturella maktstrukturer som motverkar ett fullständigt jämställt samhälle. Det är bara att titta på andelen kvinnor i styrelserummen för börsnoterade företag eller andelen kvinnor i chefspositioner så blir det faktum att det förhåller sig så uppenbart. Och när en 23-årig framgångsrik tjej, som följs av tusentals yngre tjejer varje dag så tydligt tar avstånd från vad som borde vara självklart, så är det än mer tydligt att vi har betydligt längre kvar på jämställdhetsresan än vad vi tidigare trott.
Tyvärr är det inget av riksdagspartierna som på ett aktivt och progressivt sätt på allvar driver frågan om jämställdhet. Och när inte ens liberala politikerna som säger sig tro på individen vågar vara feminister, vem ska då våga?