Gotlands försvarsförening har i samband med sitt årsmöte haft besök av Allan Widman (FP). Ledamot av försvarsutskottet och folkpartiets talesman i försvarsfrågor. Widman ställde ett antal frågor på sin spets, och det framgick helt klart att det är Folkpartiet som för dagen tagit tag i försvarsfrågan.
Den som kanske främst förväntas föra frågan framåt, och höras i den tyvärr ganska svala debatten, borde naturligtvis vara den moderate försvarsministern Sten Tolgfors. Oavsett vilka som suttit med regeringsmakten har man vant sig vid att det alltid varit försvarsvännerna inom just det partiet som drivit försvarsfrågan. Dock inte idag. Orsaken till denna låga profil beror med all säkerhet på en påtagligt svag och blek framtoning från Tolgfors sida. Den famlande och osäkre Per Oscarsson i rollen som Andreas Blek af Nosen, i SVT:s legendariska TV-uppsättning av Shakespeares Trettondagsafton, flammar ständigt upp på min näthinna. Men man blir kanske sådan i skuggan av regeringsdominanterna Borg och Reinfeldt.
Så mycket mer intressant och givande var Allan Widmans 45 minuter korta anförande som innehöll redovisning av allt för många svagheter i det svenska försvaret av idag. Efter en strategisk time-out i mitten på 90-talet saknas en organiserad försvarsplanering där 40 procent av personalen inte vet var de ska ta vägen vid ett krisläge. Den luftburna ubåtsjakten kan tidigast bli operativ igen kring år 2020. Då finns givetvis ingen kunnig personal kvar från den tid när man kunde identifiera propellerljud och hantera en sonar. En viktig del av den hemliga förmågan att leda flygvapnet saknas. Där är vi beroende av hjälp från andra, trots att vi inte formellt är medlemmar av Nato. Förmåga saknas att strida i brigadformat. Den nivå där alla enskilda delar av försvaret samverkar.
Allan Widman hävdade att den svenska försvarspolitiken är dysfunktionell. Ett hårt och smärtsamt omdöme. Vi måste ta beslut om vilka alternativa hot som kräver investeringar för att kunna avvärjas. Försvarsförmågan är tyvärr i fritt fall. Varje land måste ha en kontinuerlig försvarsförmåga oavsett yttre hot.
Men det finns trots allt en del ljuspunkter. Hemvärnet utför krigsförbandsövningar. Försvarsplaneringen har sakta kommit igång på försvarsdepartementet. Man är på väg att återupprätta regionala staber. Sverige måste kunna klara ett strategiskt angrepp. Och där har Gotland en central roll. Den som äger ön behärskar Östersjön. Det vet alla de utländska militärattachéerna i Stockholm. Och frågar ständigt varför försvaret övergav ön.
Så frågan är; vem försvarar Gotland? Vem tar hit mobil tung kustrobot? Ska vi prioritera nationellt försvar eller internationella insatser? Ett misstag var att avskaffa pliktförsvaret. Bättre hade varit att ha det kvar, men att man tagit bort straff för vägran. Det är dags nu att Tolgfors och grabbarna börjar jobba. Och kliver bort ur skuggan av finansdepartementet och broder Borg.