Vem vill ha Schyman på sängkanten?
Foto: NIKLAS LARSSON
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Läran om könsmaktsordningen har fått ett allt större genomslag i samhällsdebatten. Inte främst genom att de radikala feministerna, som Gudrun Schyman, har blivit fler, utan för att teorierna om mäns överordning och kvinnors underordning har sipprat in i det politiska språket hos de flesta partier.
Men även om målet med dessa allt mer utbredda idéer är en slags frigörelse, kan man fråga sig om inte de könsmaktsstrukturer som feministerna pekar på och kritiserar, till viss del har ersatts av feministiska strukturer som även de hindrar oss från att tänka själva och vara de individer vi vill vara.
Enligt feminister, som Schyman, innebär det så kallade patriarkatet ett strukturellt förtryck där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp; något som antas genomsyra vårt och i stort sett alla andra samhällen. Det tar sig uttryck i att kvinnor har lägre löner, utför mer hemarbete, har färre maktpositioner i samhället och så vidare. Men det handlar också om våra föreställningar om varandra där mannen uppfattas som norm.
Problemet som feministerna ser det är att de flesta av oss inte är medvetna om allt detta. Vare sig de män som förtrycker, eller de kvinnor som låter sig förtryckas, och såväl kvinnor som män bidrar därigenom till att upprätthålla könsmaktsordningen. Feministernas uppgift är nu att för resten av världen peka ut dessa strukturer.
Till och med något så intimt som vår sexualitet anses spegla maktstrukturerna i samhället. Och för att komma till rätta med det måste även sexualiteten analyseras, för att inte säga dissekeras, av feminister och förändras. Det räcker inte att kvotera in kvinnor i börsnoterade företagsstyrelser, vi måste bli mer jämställda i sovrummet också.
Så samtidigt som sexualiseringen av det offentliga rummet är ett ständigt rött skynke för många feminister som menar att detta leder till krav på hur kvinnor förväntas vara och bete sig, drar man sig inte för att själva ställa upp normer för hur människors samliv ska se ut för att vara i enlighet med den feministiska agendan.
Eller åtminstone hur det inte ska se ut; där allt som kan klassas som "heteronormativt" per automatik förutsätts vara förtryckande.
Så även om feminismen har en poäng i att det finns kulturella mönster, traditioner eller vad man nu vill kalla det som hindrar oss från att agera som individer så skapar den feminism som kämpar mot detta i sin tur nya, fast feministiska, tankemönster om hur vi bör vara. Och frågan är om vi verkligen blir friare av dessa feministiska strukturer?
Eller annorlunda uttryckt: vad är vunnet om det patriarkat som feministerna vill frigöra oss ifrån ersätts av en beskäftig Gudrun Schyman på sängkanten?