"Idol" pekar på tråkig utveckling TV-programmet Idol har kört igång för säsongen. Den svenska varianten sänds av TV 4 och har varit en av 00-talets största TV-succéer. Programmet fortsätter att vara ett av de mest inflytelserika i Sverige.
För många barn och ungdomar är det närmast obligatoriskt att titta på Idol. Även vuxna förväntas ha koll på olika deltagare och deras prestationer. Skämtsamt skulle man kunna säga att förr pratade man om vädret med främlingar. Nu pratar man om Idol.
I inledningen av varje Idol-säsong reser teamet av talangjägare runt i Sverige och inbjuder ungdomar att uppträda för dem. Juryn ska sedan bedöma om ungdomarna har en chans att bli stjärnor.
Långt ifrån alla som tar chansen att vara med i TV har den efterfrågade talangen. Vissa gör det som en ball grej. Andra har kanske överskattat sin talang. Vilket är ett misstag man som ung bör ha rätt att göra.
Tyvärr har programmet utvecklats dithän att juryn ska smäda deltagarna som saknar den efterfrågade talangen. Detta kan ske genom ett snabbt "nej tack" med efterföljande höjning av ögonbrynen, utbytande av blickar och skakande på huvudet. Men det kan också vara en verbal attack. Som till exempel när jurymedlemmen Alexander Bard säger till en 21-årig flicka att hon hör hemma i en skräckfilm.
En fråga som dyker upp i huvudet är: hade detta kunnat sändas i svensk TV för 20 år sedan? Eller skulle det ha blivit folkstorm om en vuxen man i TV uttalade sig så nedsättande mot en ung kvinna?
Många minns programmet "Kvitt eller Dubbelt" eller "Tiotusenkronorsfrågan" som det också kallades. Det sändes i flera olika varianter från och med 1957. I början av 1990-talet sändes en version där ungdomar tävlade om att vinna 10 000 kronor.
Deltagarna var riktiga talanger i det att de hade betydande kunskaper om egna ämnesområden. Kvalitén var hög och man får förmoda att deltagarna var kontrollerade utanför kamerans ljus. Det fanns ett tävlingsmoment som var spännande, men det fanns ingen plats för den typ av psykningar och kritik som Idol visar prov på.
Tvärtom var de vuxna programledarna, och domarna, mycket hövliga mot de unga deltagarna. Det omsorgsfulla uppträdandet förändrades inte om deltagaren svarade fel och åkte ur tävlingen.
Den hövliga tonen handlade om en grundläggande respekt för andra människor och kanske också om en omsorg om unga individer, som inte sällan är lika spröda som de förefaller självsäkra.
Kan det vara så att skillnaden mellan programmen "Idol" och "Kvitt eller Dubbelt" säger något om hur vårt samhälle har förändrats? Varför ser vi det som underhållning när vuxna smädar unga i TV? Borde inte de vuxna, med all sin erfarenhet, i stället vara stödjande och vägledande?
Man kan i dag småle åt det tillrättalagda i det folkhem där "Kvitt eller Dubbelt" samlade familjer i TV-sofforna. Men vem vill egentligen leva i "Idol"-samhället?