Att regera är ingen lätt konst. Koalitionen mellan konservativa och liberaldemokrater i Storbritannien har något Alliansen i Sverige skulle kunna gå över lik för: en majoritet i parlamentet. Detta till trots kommer den brittiska koalitionen sannolikt inte hålla mycket längre.
De brittiska liberaldemokraterna påminner i mångt och mycket om de svenska folkpartisterna. De är Europakramande socialliberaler med en för många märklig syn på vad som utgör viktiga demokratiska frågor.
Därför har två av deras viktigaste reformambitioner varit att förändra valsystemet och överhuset.
Försöket att förändra det allmänna valsystemet gick lyckligtvis om intet efter en folkomröstning. För en vecka sedan gick även försöket att reformera överhuset i praktiken i stöpet. 91 konservativa parlamentsledamöter röstade mot reformerna och regeringen ställde in en omröstning om en tidsplan för reformdebatten. Premiärminister David Cameron har helt enkelt förhandlat bort mer än hans mandat tillåter. Då ställer heller inte ledamöterna upp längre.
Det är svårt att ens föreställa sig samma situation i Sverige. När FRA-lagen röstades igenom valde en folkpartist, Camilla Lindberg, att följa sin övertygelse och rösta mot regeringslinjen. Det som följde kan bara beskrivas som ett allmänt chocktillstånd. För så gör man nämligen inte i Sverige.
Här har vi nämligen ett valsystem som ser ut som det Nick Clegg och hans liberaldemokrater vill införa i Storbritannien. Det har sina förtjänster, men det har också stora nackdelar. Den sannolikt största av dessa är att det samlar den politiska makten till partierna. Våra folkvalda representanter har inget reellt ansvar inför sina väljare, bara gentemot sina partier.
Förhållandet mellan parti och politiker påminner starkt om det mellan ödesgudinnorna moirerna och människorna i den grekiska mytologin. De spinner livstråden, avgör dess längd och klipper av den när den stunden är kommen. Partierna väljer vilka som står på listorna och vilken plats de har.
Partierna kan rädda politiker som ingen vill ha och stjälpa politiker som alla vill ha. Allt beroende på deras vilja. Medborgarna har bara att välja det parti de tycker bäst om och om så önskas sätta ett magert personkryss för någon man gärna ser längre upp på listan. Men allt som oftast gör det ingen skillnad.
Det är alltså inte särskilt märkvärdigt att svenska politiker ser sina partier som uppdragsgivarna snarare än väljarna. Då är det heller inte undra på att ansvaret mot partiet smäller högre än det mot väljarna. Politiker är nämligen i hög utsträckning den sista svenska yrkesgrupp där alla är utbytbara mot varandra. De ska gå till riksdagen och göra vad deras partiledningar har bestämt och i gengäld får de lämna hur stolliga förslag som helst under allmänna motionstiden.
Ett visst inslag av detta fenomen förekommer naturligtvis i alla demokratier. Det hör till sakens natur och är en praktisk nödvändighet. Men i Sverige är det institutionaliserat. Det må göra det lättare för att regera, men det skadar tilliten till systemet. Det tjänar ingen på.