Verkligheten bakom skolstatistiken
Foto: Tomas Oneborg/FLT-PICA
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Fast under en termin 2007 fick en del av eleverna på Johannesskolan nya pedagoger, några av landets främsta. Så sitter klassen i en ring med sin nya svensklärare. De skall presentera sig med för- och efternamn och säga något som de är duktiga på. Det är svårt, eleverna mumlar fram sina svar med hakan mot bröstet och blicken i golvet.
Första avsnittet av SVT:s dokumentärserie "Klass 9A" sändes förra veckan. Andra delen visas i kväll, klockan 21:30.
Det handlar om den svenska skolan. Om hur resultaten sjunker och kunskaperna brister. För Johannesskolan i Malmö är inte unik. De senaste tio åren har problemen stockat sig över hela landet. Världsbäst är den svenska skolan numera bara på skolk, oreda i klassrummen och allmän otrivsel. Allt fler lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Och allt fler går ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Det är ett fullständigt misslyckande, för vilket socialdemokraterna bär det största ansvaret, resultatet av åratal av flum, kravlöshet och missriktad välvilja. (Folkpartiet och Jan Björklund å andra sidan förtjänar en eloge för att de äntligen tar tag i problemen.)
Men SVT-dokumentären gör mer än att bara upprepa statistik. Den skildrar verkligheten bakom: 9:eklassare som skolkar och kommer för sent alldeles för ofta, som tror att hundkex är ett djur, som inte kan skilja på pluralis och singularis... Det är intressant, upprörande och väldigt nära inpå.
Och så, under några korta sekunder, uppfattar man en ordväxling som liksom sätter fingret på hela problematiken.
Det är Johannesskolans ordinarie lärare som samspråkar med sina avbytare. De berättar om klass 9 A. De är ju så duktiga, så kreativa, och de arbetar hårt och de lär sig så mycket och Så invänder den nye matematik- och fysikläraren - 2006 utsågs han till Sveriges bästa matematiklärare av Kungliga vetenskapsakademin - att, om de nu är så duktiga de här eleverna, om de inte har några brister alls, varför är vi här? Han menade förstås att om man alls skall kunna göra något åt problemen så måste man erkänna att de existerar.
Så belyser "Klass 9A" ett känsligt, men också mycket angeläget sakförhållande i den svenska skolan: att det finns utmärkta lärare, medelmåttiga lärare - och usla lärare. Att det finns lärare som inte borde undervisa, som inte borde tillåtas försöka. Man inser att det inte bara är grund- och gymnasieskolan som måste ses över. Lärarhögskolan förtjänar samma kritiska granskning.