Tisdagar är alltid mötestäta dagar i riksdagshuset och dess omgivningar. Så här års ökar aktiviteten än mer i takt med att analys och förhandling alltmer övergår till debatt och beslut i de olika ärenden våra valda företrädare hanterar.
Till gårdagens heta frågor hörde konstitutionsutskottets behandling av årets regeringsgranskning. Störst intresse fick statliga Vattenfalls köp av det nederländska bolaget Neon för 97 miljarder kronor.
Som bekant är det ”statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning” som granskas av utskottet. Det är alltså inte lämpligheten i själva affären som undersöks här, inte heller priset. I stället är det hur regeringen hanterade denna jätteaffär. Fanns rutiner, blev saken ordentligt genomlyst och fick alla som borde vara med vara det?
Så var det uppenbarligen inte. Rutinerna följdes inte och det är fortfarande oklart vad andra statsråd, bland andra finansministern, visste. Att näringsministern Maud Olofsson skulle prickas för bristerna var väntat men hur skulle utskottet hantera statsministern? Det blev ett delikat problem att lösa och utgången var inte oväntad heller här. Utskottet kritiserar men är inte enigt.
Allianspartierna slöt upp bakom moderatledaren och förra centerledaren fick i stället bära hundhuvudet.
Det kan vara korrekt, Maud Olofssons unika vägran att komma till utskottet kan tyda på att det är hon som ljuger. I så fall har hon dessutom med berått mod gått förbi sin regeringschef.
Är det troligt att Fredrik Reinfeldt skulle ha gått med på det? Maud Olofsson var hans vice statsminister och ärendet den största kontantaffären någonsin i Sveriges historia. Från andra källor vet vi att moderatledarens regemente är hårt, skulle han ha gjort undantag för just detta?
Med tanke på valåret, opinionsläget och Fredrik Reinfeldts behov av att framstå som regeringsduglig kan i stället Maud Olofsson blivit övertalad att ta på sig ansvaret. I så fall kan man undra vad hon fick för det. Räcker verkligen ett omval i LKAB:s styrelse eller väntar någon annan välavlönad post på den förra näringsministern?
Något säger mig att det här inte är någon strategi som snickrats ihop inför valåret. Fredrik Reinfeldt är en person med mycket långsiktiga planer och ett starkt strategiskt tänkande. Kanske fick Maud Olofsson redan för fem år sedan statsministerns klartecken till affären med förbehållet att han aldrig skulle backa upp henne offentligt om det blev politiskt obekvämt. Och frågan kvarstår, vilket var priset?
Vet gör bara de som var med. Vi vet bara att vi på ett eller annat sätt av regeringen Reinfeldt är förda bakom ljuset.