Ledarskribenterna på landets centertidningar är eniga. Maud Olofsson bör avgå. De riksdagsledamöter som trätt fram är sålunda inte ensamma. Viljan att se en ny partiledare verkar finnas på många håll inom centerrörelsen.
Märk väl att det synes vara viljan att se förnyelse som är den drivande kraften. Det är ingen som uttryckt något allvarligare missnöje med Olofssons ledarskap.
Det som varit bra med Maud Olofsson är att alla vetat vad hon har stått för. Precis som Thorbjörn Fälldin har Olofsson varit bergfast borgerlig. Den röda tråden i hennes politiska engagemang har varit en motvilja mot krångliga regelverk och klåfingriga politiker. Olofsson var politikern som kunde hitta tillbaka till Centerpartiets rötter, och knyta ett band bakåt i rörelsens historia.
Det var behövligt efter ökenvandringen under Olof Johansson. Johansson må ha varit en principfast politiker. Men han lurades in i ett samarbete med Göran Persson. Centerpartiet skrev på den ena galenskapen efter den andra, utan att få annat än landshövdingeposter i utbyte.
Olofsson både förnyade och restaurerade det gamla bondepartiet när hon vågade betona individernas och lokalsamhällenas självständighet.
I media, och bland yngre Centerpartister på Stureplan, har Olofssons linje kallats nyliberal. Men i själva verket är det en politisk hållning som existerade på svensk landsbygd långt innan engelsmännen började tala om liberalism. Betoningen av egenmakt och självstyre som Olofsson och Fälldin företrätt är nog inget annat än bondeupprorens herrehat, fast nu fredligt paketerad i demokratisk form.
Olofssons arbetsamhet och tydlighet till trots har Centern inte med henne lyckats särskilt väl bland väljarna. Till stor del beror det på omständigheter som ligger utanför hennes kontroll. Framförallt måste man komma ihåg att Moderaterna under Reinfeldt har tagit de röster som tidigare kunde sägas vara allmänborgerliga.
Därför är det knappast av missnöje med Olofsson som kraven på ny ledare hörs. Snarare är det helt enkelt därför att det är dags. Och Olofsson bör självklart få stanna kvar i politikens centrum. Kanske som en fortsatt driven näringsminister.
Vem ska då efterträda? Förhoppningsvis någon som ser sig som arvtagare till Fälldin-Olofssonlinjen. Det bör också vara någon med stadig förankring i den svenska landsbygden. För trots allt snack om Stureplanscenter är det på landsbygden partiet bör söka sitt stöd och sina sakfrågor.