Jag är en i mångt och mycket positivt lagd person. Jag tror att mycket går att lösa med god vilja och genom att hjälpas åt. Av just den anledningen är jag också en varm anhängare av allsköns föreningsarbete; just eftersom jag sett vilka storverk vi kan uträtta med gemensam kraft.
Enigheten kring våra krav
Ifråga om Gotlands kommunikationer är jag inte lika optimistisk, däremot fylld av kamplust. Enigheten kring våra krav är stor och grunden är tanken om likvärdighet. Havet är vår landsväg och måste ha villkor som sådan.
Det ska inte vara dyrare att vara företagare på Gotland än i övriga Sverige, resor till anhöriga på fastlandet ska inte frysa inne på grund av ständiga prisökningar i persontrafiken.
Det är inte rimligt att produktion av till exempel A-fil flyttas från Visby till Linköping, då frakten från Visby till Linköping i dagsläget blir 33,8 procent dyrare än från Linköping till Stockholm.
Det här är en kamp som Gotland bedrivit länge, långt innan jag ens var född. Jag har förstått att det stundvis har känts som en kamp mot väderkvarnar, men att det största hotet mot våra kommunikationer är vår egen eventuella modlöshet. Vi får aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa. Ingen kommer att bedriva den här kampen åt oss. Färjetrafikens villkor är Gotlands ödesfråga. Ett intensivt arbete väntar under våren, ett arbete för att uppnå största möjliga förståelse hos regering och myndigheter för våra gotländska ståndpunkter. Havet är vår landsväg och ska ha villkor som sådan, det kravet får vi aldrig tulla på!
Min optimism omfattar dessvärre inte heller utvecklingen för Sverige som land. Vi har en finansminister vid namn Anders Borg (M), som säger sig värna de offentliga finanserna, men samtidigt drömmer om nya skattelättnader för oss som redan har.
Samme finansminister gav grönt ljus till sänkning av krogmomsen, samtidigt som offentlig sektor blöder. Sverige är enligt OECD:s senaste mätning ett av de länder där ojämlikheten just nu ökar mest. Den fattigaste delen av befolkningen har under borgerlighetens år blivit ännu fattigare, medan den rikaste delen ökat sina inkomster mest.
Klyftor mellan kvinnor och män
Borgerligheten har inte bara ökat klyftorna mellan fattiga och rika, utan också mellan kvinnor och män, till kvinnornas nackdel naturligtvis.
Som ett exempel på det kan nämnas att mäns bruttoinkomst ökade dubbelt så mycket som kvinnors under förra mandatperioden. Borgerligheten försöker skyla över kvinnors försämrade villkor genom att hänvisa till att större andel av kvinnors inkomst idag kommer av arbete.
Det är helt sant, men Lena Sommestad (S) och Marlene Segerson (S) förklarar i Göteborgsposten 120109 på ett förtjänstfullt sätt, hur det kommer sig. Andelen kvinnor som får sin inkomst från förvärvsarbete har ökat, men anledningen är inte att kvinnor generellt fått det bättre. Svaret är försämringarna i trygghetssystemen, som lett till att den procentuella andelen som är självförsörjande blir större. Ett cyniskt sätt att bemöta att kvinnors villkor försämras och ojämlikheten ökar.
Alternativet till ojämlikheten
Jag trodde borgerligheten försökte "ta ansvar för Sverige", men det omfattar uppenbarligen inte alla i vårt avlånga land. Också i det här fallet är modlösheten det största hotet.
Ett annat Sverige är möjligt, där jämlikhet och rättvisa prioriteras högre än krogmoms och skattesänkningar för oss som redan har så att vi klarar oss. Vi i Socialdemokraterna har drygt två och ett halvt år på oss att tydliggöra alternativet till ojämlikheten. God fortsättning!