Vi gillar olika!
Varje vårdtagare en individ. Foto: Jessica Gow/SCANPIX
Foto: JESSICA GOW / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den 18 september hade Gotlands Allehanda en artikel om tre anställda på ett av öns demensboende. Anställda som hade fått nog. De kände inte längre igen sig i sitt arbete eller i sin arbetsplats. Kunskapen om hur man skapar en bra vardag för demensboende, kunskap som de hade fått genom kurser och seminarier, kunde de inte längre tillämpa i sitt arbete. Och allt berodde på en princip, kvarboendeprincipen.
Kvarboendeprincipen, som enligt artikeln har varit i bruk under några år, innebär att även äldre som bor på hem har rätt att bo kvar oaktat hur mycket deras eventuella sjukdomsbild förändras under boendetiden. Jag förstår tanken bakom principen. Att ingen skall behöva ryckas upp från en invand miljö för att demenssjukdomen blir värre. Tanken är god. Tyvärr glömmer man tydligen en liten sak. Människors individualitet.
Vi är alla olika. Som barn, som vuxna och som äldre. De tre anställda på demenshemmet kände oro och frustration för att kvarboendeprincipen gjorde det omöjligt för dem att anpassa vardagen och stimulansen för de boende efter sjukdomsnivån. Gravt demenssjuka bodde tillsammans med människor med lättare demens. Att behoven för de två olika grupperna är olika är uppenbart. Att varken tiden eller personalen räckte till för att möta de behoven stod klart vid artikelns sista ord. Jag blir så trött.
Trött för att det ord som borde vara absolut viktigast inom svensk äldreomsorg konstant, på alla nivåer, verkar bli bortglömt. Ordet individ. Individualitet. Istället handlar det om att skapa enhetlighet på hemmen. Enhetlighet avseende vad som skall ätas till middag, vilka former av sysselsättning som skall erbjudas och hur rummen skall se ut. För ett tag sedan fick jag höra om ett hem som informerade de anhöriga om vilka frisyrer och kläder som var önskvärda och icke önskvärda. Lättskött var ledordet.
Det borde vara givet att en princip som kvarboendeprincipen, om den ska nyttjas fullt ut, även förutsätter en översyn av personalstyrkan och möjligheterna att skapa en bra boendemiljö för samtliga berörda. Inte endast den som blir sjuk.
Varför skall det vara så svårt för de ansvariga för äldreomsorgen, och inte bara på Gotland, utan generellt i Sverige, att erkänna att varje vårdtagare är en individ med speciella behov/intressen och sedan hitta ett system som tar hänsyn till det? Det är inget fel på kvarboendeprincipen. Men det blir fel när den tillämpas urskiljningslöst rakt över utan ett helhetsgrepp.
Regelverket och strukturerna för äldreomsorgen måste vara flexiblare. Jag förstår att det är enklare för alla inblandade, eller i vart fall för alla förutom vårdtagarna, om allt är likadant, om endast några få principer får styra och byråkratin råda. Men vi är alla olika. Och vi gillar olika. Så låt oss förbli olika även de sista åren i livet och anpassa vården därefter.