Wera Svensson tycks mena att vi i praktiken har infört ett tvåpartisystem i Sverige. Efter snart åtta år med en borgerlig allians i regeringsställning kan man frestas att hålla med. De fyra koalitionspartierna framstår inte som särskilt profilerade, något som resulterat i att två av dem riskerar sina riksdagsplatser.
Men oppositionspartiernas försök att etablera ett liknande samarbete avvisades av väljarna 2010 och har därefter inte återupprepats. Tvärtom har S under Stefan Löfvens ledning deklarerat att partiet går fram med sin egen politik men med beredskap att samarbeta.
När Wera Svensson kallar det parlamentarismens idé att vinnaren tar allt är det fel. Parlamentarismen förutsätter inte alls två partier eller block. Däremot finns det valsystem som brukar gynna en utveckling mot två partier. I Storbritannien, som Svensson nämner, utses en riksdagsledamot i varje valkrets. Där tar verkligen vinnaren allt och en stor minoritet kan bli utan representation.
Det är en stor skillnad mot våra valkretsar med flera mandat. Även vi på Gotland skickar, som landets minsta valkrets, två personer till riksdagen. Det finns alltså goda möjligheter för flera partier att få platser i parlamentet. Följden är att vi idag har fler partier i riksdagen än veckans dagar, ett problem för Almedalsveckan.
Vi har för inte alltför länge sedan sett andra konstellationer än de nuvarande. Det har exempelvis skett stora skatteuppgörelser över blockgränserna. S, C och FP gjorde upp 1981 och tio år senare stod FP och S bakom det som kommit att kallas århundradets skattereform. C och FP samarbetade länge utan någon inblandning av M. Det diskuterades till och med sammanslagning. På 1990-talet samarbetade regerande S med C som hade egna politiska tjänstemän i regeringskansliet. Längre tillbaka i historien finns flera exempel på den konstellationen.
Sedan är den politiska praktiken inte så svartvit som Wera Svensson framställer det. I kommunpolitiken finns ingen statsminister som bildar sin egen regering, där väljs ledamöterna i styrelsen av partierna i förhållande till antalet röster.
Och det är faktiskt inte alls ovanligt att politiker av annan partifärg än ordföranden med kloka åsikter och goda argument får med sig hela styrelsen eller nämnden. Att vänta tills frågan nått fullmäktige är ingen smart taktik, då handlar det mest om att berätta för väljarna vilken ställning partierna intagit och argumentera för den. Det Wera Svensson kallar ” Demokrati som samarbete för det gemensamma bästa” tillämpas snart sagt dagligen i lokalpolitiken.
Men alla motsättningar är långt ifrån låtsade. De 49 miljoner mindre Region Gotland hade haft till skola, äldreomsorg och annat i år om de borgerliga partierna fått bestämma är ett bra exempel på det.