Jag har fått en ny hjälte. Kerstin Isaksson heter hon och är föreståndare för Smedsbergets äldreboende i Lycksele. Ja, ni vet den rätt trista institution som vi kunnat följa i SVT:s serie Sveriges bästa äldreboende. Kerstin såg bristerna och var missnöjd med sitt arbete för de gamla. Hon ville bättre men hennes försök misslyckades.
Det finns hur många dåliga sätt som helst för en chef att hantera en sådan situation. Man kan sänka ribban och säga att det räcker så här. Man kan stänga öron och ögon och låtsas att problemen inte finns. Man kan förhärda sig och man kan skylla ifrån sig.
Och så kan man be om hjälp. Jag kan förstås inte förhistorien men det vi sett i programmen är en chef som vågat visa upp sig och sin arbetsplats med brister och misslyckanden. Det har rimligen varit svårt och pinsamt ibland, hon måste ha grämt sig. Men hon valde att erkänna problemen och att ta emot den hjälp som erbjöds. Hon gav inte upp trots skepsis och motgångar.
I torsdagens program fick Kerstin och hennes medarbetare utvärderarnas kvitto på att nästan allt blivit bättre för de gamla på Smedsberget. Att nå Sverigetoppen på några månader måste vara omöjligt men en bra bit på väg kom de. Hon fick också ta emot personalens uppskattning för att hon tagit ledaransvaret och gett dem möjlighet att utvecklas. Att leda är inte att kunna allt bäst, det kan lika väl vara att våga ta hjälp när det behövs. Kerstin Isaksson visade civilkurage mitt i vardagen och gav därmed många människor ett bättre liv.
Jag hoppas många har sett serien. Via SVT:s hemsida kan man fortfarande se alla program plus en hel del annat material.
Jag vågar också hoppas att det här kan bli ett avstamp för fortsatt diskussion om en fråga vi på sikt måste lösa. Gotländska Jane Lindell Ljunggren har, tillsammans med sin expertkollega Yngve Gustafson, visat att mycket kan göras utan att det behöver kosta pengar. Men i slutänden är det ändå så att resurser måste till för att vi som samhälle ska klara att ge våra allt fler äldre en anständig tillvaro. Det här löser man inte på kommunal nivå, det här är ett nationellt problem som kräver en långsiktig och hållbar lösning.
Tänk om vi startar nu.
Tänk om vi kunde göra heltidstjänster av alla jobb i omsorgen och värdera personalen bättre.
Tänk om vi kunde sprida den kunskap som faktiskt finns till alla som arbetar med gamla.
Tänk om vi slapp besparingar på nattpatruller och nattpersonal.
Tänk om vi valde insatser i äldreomsorgen i stället för skattesänkningar till mig och andra som inte behöver.
Tänk om vi började tala om det åldrande vi nästan alla ska gå igenom.
Vi kan tänka så.