Vi måste slå vakt om politikerrollen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det finns något som är väldigt fult i Sverige och det är det som kallas för "ministerstyre". Det vill säga att en regeringsmedlem tar tag i en fråga som är direkt personrelaterad. Det kan vara en medborgare som hör av sig och tycker att han eller hon har blivit riktigt illa behandlad av någon myndighet eller genom en lag som blivit fel tillämpad. Men då hindrar det regelverk vi har att den ansvarige ministern för området tar tag i frågan och ger den drabbade upprättelse. Detta är ett förhållningssätt som går igen på alla politiska nivåer. Hur många gånger har vi inte fått höra svaret: "Jag kan - givetvis - inte ta ställning i den enskilda frågan."
Jag har hört det till leda och är innerligt trött på det. Det är fel i grunden. Ett fel som måste rättas till för att få politiker att känna ett direkt ansvar inför väljarna och inför dem som man faktiskt representerar som ombud för Sveriges folk.
Idag tvingas politiker av tradition, av gammal vana och av den politikermiljö man befinner sig i att istället för att vara politiker bli advokater och juridiska uttolkare av lagar och regler. Det är inte därför vi har en folklig representation. Det är inte därför vi har blivit valda. Det är inte därför vi är politiker.
Det känns hemskt att konstatera det, men vi lider av ett demokratiskt underskott i svensk politik. Och detta underskott har inte blivit mindre i takt med att våra politiska partier får en allt sämre förankring i befolkningen. Sedan slutet av 1970-talet har våra partiet förlorat medlemmar - hundratusentals. Paradoxalt nog ökar samtidigt partiernas inflytande på de politiskt valda församlingarnas bekostnad.
För att den svenska modellen av demokrati ska fungera och vara förankrad i befolkningen måste det ske en förändring. Antingen när det gäller partiernas roll eller så måste det till en avsevärd ökning av antalet partimedlemmar för att de ska kunna anses vara representativa för Sveriges befolkning.
Kanske har partierna spelat ut sin roll. Kanske har partierna blivit politiska dinosaurier som vi allt för länge hållet vid liv med hjälp av konstgjord andning.
Jag tror inte vi behöver ha politiska partier som filter för att vissa väljare ska få mer att säga till om än andra.
De politiska partierna har en funktion att fylla. Partierna behövs. Men inte som filter och inte som parallella maktcentra till de folkvalda församlingarna.
Partiernas organisationer behövs för att utbilda framtida politiker, för att kunna mejsla fram och testa idéer. Partierna behövs också för att driva politiska frågor. Inte minst viktigt för partierna är att slå vakt om den egna politiska identiteten när partierna ingår i olika formationer av koalitioner och den rena partilinjen måste stå tillbaka för koalitionskompromisser.
Rent farligt för demokratin och folkets val blir det om, eller när, partiernas organisationer blandas ihop med de folkvalda församlingarnas och det blir partiorganisationerna, dess förgreningar och tjänstemän av olika grader som tar över och fattar besluten istället för de folkvalda. Och risken är överhängande om de olika organisationerna inte hålls isär. Där har vi alla som är folkvalda ett stort ansvar att slå larm och stå emot när vi ser tendenser till denna urholkning av demokratin. Och det är ett ansvar vi inte kan springa ifrån.