KRÖNIKA
I slutet av februari lämnade jag Kalmar för att bege mig hem till Gotland där fem veckors praktik väntade. När det blev dags för mig att packa beklagade jag mig över att jag skulle behöva vara iväg under ett årstidsskifte. Vinter skulle bli till vår och garderoben skulle behöva uppdateras. I väskan packade jag ner jeansjackan, lättare klänningar och de där härliga, våriga jeansshortsen. Vädergudarna skrattade högt medan jag fyllde resväskan.
I måndags blev det åter dags för mig att packa, denna gång inför tillbakaresan till Kalmar. Och i resväskan låg de där, plaggen, orörda. För den där våren har vi inte fått se skymten av. Inte ens ett smakprov har vi fått.
Jag som varje år fnyser åt mammas febrila starurs-räknande – i år har till och med jag hoppats på dem. Och svurit åt dem, för sju har de för länge sedan varit. Mamma som varje år brukar få hitta på de där fyra sista starurarna när våren anlänt. I år lär hon få stryka fyra.
I takt med att starurarna förökat sig, har depressionen närmat sig. Nu är den nära. Jag orkar inte med mer mörker och dubbla täcken. Det är inte lätt att motivera vare sig plugg eller träning när solen aldrig yppar sig.
Men det jag känner är nog inte i närheten av det bönderna i dag känner, med det intensiva vårbruket väntandes som en tickande bomb. För var dag blir arbetet än mer komprimerat.
Och vi fortsätter att bara stå och se på. Kastar en till ölburk på marken. Tar bilen till postlådan ännu en gång. Köper en andra mobil för året. Förstör miljön lite till, rent ut sagt. Ni som läser och tänker att det där med smälta polarisar endast tillhör naturens gång. Tänk om.
Jag lyssnade på Anders Wijkman, författare av boken Den stora förnekelsen, som nyligen intervjuades i Morgonpasset i P3. Boken handlar om hur människan förnekar de rådande miljöproblemen och om hur vi lånar framtiden av våra barn och barnbarn.
Han berättade i intervjun att den medelsnittliga människan byter mobiltelefon var 12-18 månad. Om vi istället hade använt mobilen ett år extra hade vi sparat in 40 procent av den energi och metall som går åt när mobilerna tillverkas, bara i den sektorn. 40 procent!
Våra beroenden är konstlade och vår konsumtion är snuskig. Hur många har inte köpt ett plagg som bara använts en gång? Jag kan erkänna att jag är en av dem. Men jag skänker åtminstone de kläder som inte kommer till användning. Dessvärre finns det de som slänger fullt dugliga klädesplagg som de inte använder. Det är oförsvarbart.
Miljö är inte något fiktivt. Den påverkas och den förstörs. Jorden absorberar mer energi än tidigare och vi är på väg åt ett håll vi sannolikt aldrig tidigare varit på. Så jag tycker att vi borde ta vårt ansvar så att vi, och våra efterkommande, kan undvika att gå liknande vintrar till mötes.
Jag vet inte vad ni känner. Men jag vill kunna plocka fram de där jeansshortsen och se bonden bege sig ut med harven på åkern. Vem vet, om vi börjar ta hand om miljön lite bättre kanske vädergudarna slutar skratta åt oss.