Vi skall inte ha någon kulturminister!
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
- Ja, men borgerskap är ju ett mångtydigt begrepp. Man kan åtminstone tala om en konservativ och en liberal kultursyn - uppdelningen har rötter i franska revolutionen. Konservatismens kulturbegrepp är exkluderande, kulturen skall vara bevarande, uppbygglig, den har ett instrumentellt värde, lite som synen på utbildning. Jag identifierar mig med en nyfiken och radikal tradition, nästan revolutionär, där kulturen är inkluderande och bred och har ett egenvärde.
Så kulturen har ingen demokratisk funktion?
- Nja, kulturen ger oss både verklighetsflykt och verklighetsinsikt. Den som läser mycket litteratur blir nog inte en bättre - men kanske misstänksammare - människa. En bra roman visar att det alltid finns mer än en aspekt på en fråga. På det sättet gör litteraturen oss kanske till godare demokrater. Vi blir inte folkpartister eller moderater - vi lär oss misstänka allihop!
Rudbecks liberalism gör inte undantag för kulturen. Han ogillar rent av att vi har en kulturminister i Sverige.
- Det är en fråga om ideologiproduktion och sådant skall staten inte syssla med. Jag sitter själv med och fördelar sådana här pengar och ser vilka dilemman man ställs inför. En hel del kvalitetslitteratur har ett väldigt tveksamt ideologiskt innehåll. Och då blir ju frågan om staten verkligen har rätt att sponsra till exempel antisemitisk propaganda med skattepengar.
- Det är signifikativt att ett land som USA, som har ett väldigt dynamiskt kulturklimat, inte har någon aktiv kulturpolitik. Centrala kulturstöd leder till en väldig anpasslighet, kulturskaparna vet vad för någon slags kultur som beviljas pengar.
- Kommer man på tvären med Kulturrådet i Sverige så är man körd. Hellre då att högkulturen bekostas av mecenater. Får man nobben av en finansiär finns det fler att vända sig till.
- Tyvärr har vi ingen sådan tradition i Sverige. Borgerligheten upplever nog att de bidrar tillräckligt via skattesedeln och kulturpolitiken, kulturen har en ganska svag status i här. Dessutom finns nog en viss motvilja inför privata initiativ inom kultureliten. Det finns ett behov av att markera att man inte är till salu.
Den tekniska och ekonomiska utvecklingen bidrar också till att underminera kulturpolitikens legitimitet.
- Teknikutvecklingen har skapat en global marknad för lokal och smal kultur. I Stockholm finns en iransk bokhandel - bara en sådan sak!
- Förr var ju högkulturen bara tillgänglig för en liten elit, för aristokratin och sedan borgligheten. Idag går det ju att köpa utmärkt litteratur i snabbköpen. För några hundralappar kan man få en roman av Thomas Mann eller en opera av Mozart. Om det är så att människor i ett rikt land som Sverige tycker att de inte har råd att konsumera kultur så beror det på deras prioriteringar, eller så är det fel på hela systemet, och då är det inte en aktiv kulturpolitik som behövs utan skattesänkningar.
Vilket är precis vad han föreslår: en kulturpeng som medborgarna får spendera efter eget huvud. Fast egentligen är han skeptisk till avdrag och skattesubventioner.
- Det är som inom den ptolemaiska kosmologin. Man får lappa och laga i ett system som ju i grunden är felkonstruerat.