Nej, protesterna mot försämrade villkor i Gotlandstrafiken hjälpte inte. Det kan vi nu konstatera när en dryg vecka gått sedan det efterlängtade trafikavtalet presenterades lagom till Valborgsmässohelgen.
Vi visste förutsättningarna men hyste kanske ändå något slags förtvivlat hopp om att någon anbudsgivare skulle ha hittat det Columbi ägg som kunde möjliggöra nya lösningar och uppfylla våra krav.
Så var det förstås inte, avtalet innebär att vi får längre överfartstider, framförallt på den södra linjen till oskarshamn, och risken att biljettpriserna skjuter i höjden går inte att blunda för .
Det blev för övrigt inte heller någon omklassificering av trafiken som även fortsättningsvis räknas som olönsam kollektivtrafik. Som för att riktigt rista in i allas medvetande uppfattningen att Gotland är en landsända som kostar. Istället för att se ön som en del av ett långsträckt land som hålls samman av en infrastruktur som måste fungera, varje dag, året runt.
Frågan om hur trafikens kostnader benämns i statsbudgeten har inget med det aktuella avtalet att göra annat än att det i båda fallen är regeringen som står bakom. Det var en moderat infrastrukturminister som gav uppdraget till Trafikverket att sluta det avtal vi nu sitter fast i till 2027.
Vid det laget kommer två av de tre fartygen i trafiken att vara nästan ett kvartssekel gamla. De kommer säkerligen att rustas men kommer då att vara ur trafik under tiden. Med tre fartyg i ställer för fyra som nu blir effekterna av varvsbesök rimligen större även om det totala antalet platser inte behöver bli lägre.
Den som bor och verkar på en ö kan inte räkna med samma tillgänglighet som den som har landsvägar i närheten. Det tror jag de allra flesta förstår och accepterar. Men öppningen för kommande försämringar, i tid, turer och pris, i kombination med beroendet av ett privat företags välvilja gör oss än mer utsatta.
Det finns ingen anledning att misstro Destination Gotlands goda vilja att upprätthålla en bra trafik. Men ett aktiebolag har skyldigheter mot sina ägare och kan inte bedriva olönsam trafik av välvilja. Och alla osäkerheter bidrar naturligtvis till att andra företagare känner tveksamhet över att satsa på Gotland.
Med gott samarbete kan vi komma långt men faktum kvarstår, inte fick vi den trafiklösning vi kämpat så hårt för i åratal. Nu måste vi göra det bästa av situationen men besvikelsen finns där och den måste riktas mot Alliansregeringen.