Viktigt integritetsskydd
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet och Björn Eriksson, landshövding i Östergötland och före detta rikspolischef, har båda under veckan talat engagerat för behovet av allmän DNA-registrering.
Man måste se med öppna ögon på möjligheten att skydda människor när de tekniska möjligheterna finns, menar Madeleine Leijonhufvud. För polisen handlar det om ett otroligt stort hjälpmedel, hävdar Björn Eriksson.
Faktum är att det finns DNA-register i Sverige. Dels polisens register, dels blodbanksregistret PKU där uppgifter finns samlade från alla som är födda efter 1975. Sedan årsskiftet har möjligheterna för polisen att registrera människor för att klara upp brott ökat. Ny lagstiftning gör det möjligt att genom salivprov rutinmässigt ta DNA-profil på personer som är skäligen misstänkta för ett brott som har fängelse i straffskalan.
Det andra registret, omkring tre miljoner blodprov som finns på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, är upprättat för vetenskapliga och medicinska ändamål. Även PKU-registret har använts av polisen för brottsutredningar, bland annat i jakten på Anna Lindhs mördare. Det öppnades även för identifiering av omkomna efter tsunamikatastrofen.
Två vågskålar
Exemplen visar att det är fullt möjligt att få del av information för andra syften än de ursprungliga. Ändamålen har, när nya omständigheter så krävt, tillåtits helga medlen. Det är också det som är faran med att upprätta ett allomfattande nationellt DNA-register. Vem kan i dag säga i vilka sammanhang de känsliga uppgifterna skulle kunna komma till användning?
Förespråkarna av ett nationellt DNA-register brukar argumentera för att sådana hypotetiska risker måste vägas mot faktiska fördelar i brottsutredningar. Men då är det viktigt att komma ihåg att DNA-tekniken inte är någon universalmetod för att spåra och gripa brottslingar. Till exempel är det fullt möjligt att plantera DNA-bevis på en brottsplats för att vilseleda polisen.
Dessutom har Rikspolisstyrelsen nyligen gått ut med rekommendationer till alla polismyndigheter om hur de nya möjligheterna lagen ger ska tas tillvara, eftersom det bara kommer in hälften så många prov som förväntat till Statens kriminaltekniska laboratorium. Bra polisarbete är med andra ord inte något som sker per automatik
Om man lägger intrånget i den personliga integriteten och kostnaden för att samla in och lagra DNA-profiler för hela befolkningen i ena vågskålen och nyttan för brottsbekämpningen i den andra väger argumenten emot ett nationellt DNA-register tyngst. Dagens ordning framstår med andra ord sig vara en bra avvägning.