LEDARE: Vila i frid, lilla Engla!

På pingstaftonen fick tusentals människor i hela Sverige följa den lilla flickan Englas begravning i Stjärnsunds kyrka. Främst var det en begravningsgudstjänst för att Englas anhöriga skulle få följa henne till den sista vilan och för att kanske stämma möte med henne i en annan värld. De ville ha gemenskap med alla dem som i bygden engagerat sig, hoppats, sörjt, gråtit och rasat över hennes brutala öde. Sin djupa sorg ville de anhöriga också dela med alla dem i Sverige som inte kunnat släppa tankarna på vad som hände på den där skogsvägen. De ville dela tankar och känslor med alla som skickat brev, tänt ljus och skrivit insändare med hälsningar till Engla.

Engla Juncosa Höglunds begravning blev värdig, innerlig och vacker. Den sändes i Sveriges television (SVT), som valde att lämna gudstjänsten med sina kameror just när familjens sista avsked vid kistan inleddes. Där fanns inget snikande i privata tårar. I stället gick man över till ett utomordentligt meningsfullt samtal mellan prästen Olle Carlsson och Marianne Rudström från SVT.
Det blev till sist mycket rätt att sända begravningsgudstjänsten i SVT. Ja, just i SVT och inte i de kommersiella kanalerna. Svt kunde sända med sitt förtroende i ryggen och med sin etiska erfarenhet. Men det är svårt att förstå varför denna sändning väckte så stor ilska innan den sändes.

Att proffstyckare och en ofolklig kulturelit kände sig illa berörd kändes mera som ett sätt för dessa människor att från sitt ovanförperspektiv alltid tala om för oss andra vad som gäller. När träffade dessa elitister alldeles vanliga människor sist? När talade dessa elitister senast MED människor, som inte tillhör deras innersta krets, och inte bara OM människor.
På kultursidor, i bloggar, i redaktionskorridorer och på kändisrestauranger, oftast i Stockholm, lever de i en alldeles felaktigt förstorad och fiktiv värld. Som vanligt och tyvärr satte de en rädslans norm hos många människor som inte kan undgå deras massiva åsiktsmonopol i medierna.
Men åsiktsmaskinernas ställningstagande blir ändå märkligt. Talet om att tv-sändningen skulle vara cynisk och spekulativ eller populistisk kändes både falskt och grymt. I synnerhet när medarbetare från SVT hotade med att vägra utföra sändningen eftersom det skulle innebära "kränkande arbetsuppgifter". Englas tv-sända begravning var inte "begravnings-tv" men klok folklighet i en unik situation efter alldeles unika omständigheter.
Vi har sett mycket brutalt våld den senaste tiden i vårt land. Engagemanget och vreden skapar också ett berg av frustration inom oss. Vad händer? "Varför" blir det ord vi har kvar.
Vi förefaller i vår kultur ha lättare för att handskas med den brutala offentliga döden i våld och mord, medan vi kommit allt längre från att klara av döden när den kommer oss riktigt nära och blir personlig. Englas död försatte oss närmare det privata, både genom omständigheterna med fotografierna, upplösningen och familjens öppna famn.

Kanske var det så, att när SVT erbjöd alla att ta del i denna privata sorgebearbetning och där kyrka och gudstro också skulle vara en del, då klarade de rationella inte av att förstå. En begravningsgudstjänst innersta mening är att döden inte är slutet. Trots alla omständigheter förkunnar en begravningsgudstjänst tro och hopp. Då blev det för svårt för många.
Vila i frid nu, lilla Engla!

Ledare: Vila i frid, lilla Engla!