KRÖNIKA
Emellanåt kan vi läsa om bilister som åker fast för fortkörning. Konstigt uttryck förresten, åka fast. Nåja, nu tror vi kanske att detta med fortkörning är ett fenomen som hänger samman med allt motorstarkare bilar, men där har vi nog fel. För tidningen Sörmlandsbygden berättar om en fortkörning på Västerlånggatan i Stockholm redan år 1492!
Gatan var vid denna tid en del av riksettan från södra Sverige till Uppsala. Drängen Pavel stod på lite för hårt med hästen och körde omkull ett barn. För detta fick han böta tolv marker. Enligt inte helt säkerställda uppgifter motsvarar detta nära 8 000 kronor i dagens penningvärde. Måste ha varit ett tufft bötesstraff, kanske var inte allt bättre förr.
I tonåren läste jag en bok om två norska piloter som under en ambulansflygning tvingades nödlanda i norska Finnmarken. Mycket spänning och dramatik om vedermödorna i vildmarken innan de efter ett par veckor hittades. Jag fascinerades av boken och har många gånger funderat över hur det ser ut där uppe på vidderna. Förra året lyckades jag få tag i ett exemplar och nu femtio år senare läsa den igen. Då fattades också beslutet att det nu var dags och i somras gick resan med flyg från Visby via Arlanda, Oslo, Tromsö till Alta. Bara detta att landa med stort Boeingplan mitt bland fjällen är en upplevelse i sig.
Sedan hyrbil ut över Finnmarksvidda. Vi pratar om landsbygdsproblem, men här handlar det om ödemark i megaformat. Vägen slingrar i älvarnas dalgångar och uppe på kalfjället. Karta är kul att ha för att se namnen på fjäll och älvar, men den behövs inte för att hitta vägen.
För enkelt uttryckt så kör man tio mil söderut, tar vänster i första vägskälet och kör tio mil österut, svänger vänster i Karasjok och efter ytterligare tjugofem mil norrut tar vägen slut på Nordkap. Där ser det ut som Högklint multiplicerat med tio, för stupet till havet är 300 meter.
En intressant reflektion som jag gjorde på resan över Finnmarksvidda var att det med jämna mellanrum dök upp rastplatser med sopcontainrar och välstädade toaletter.
Med tanke på avstånden är det ett imponerade arbete att hålla dessa rastplatser fräscha och inbjudande. Tror bara vi har en handfull riktiga rastplatser på hela turisttäta Gotland.
Ett återkommande argument i Ojnaredebatten från många politiker och kalkindustrin är att kalken från Bunge på grund av sin höga kvalitet är avgörande för stål- och livsmedelsindustrins framtid. Vad gör Nordkalk med all kalk som bryts i företagets övriga täkter i bland annat Orsa och Polen?
Själv har jag alltid tvivlat på sanningshalten i detta med att Bungekalken är ovärderlig. Istället har det nog handlat om ekonomiskt fördelaktig logistik med transportband från brottet direkt till hamnen. Dessa tvivel besannas nu i en GT-artikel om Nordkalks pågående förhandlingar med SSAB angående fortsatt försäljning av kalk. Inköpare Rolf Nyberg på SSAB säger bland annat så här: ”Kvalitetsmässigt finns det kalksten som är jämförbar med den från Gotland, men Nordkalks relativt korta sjöfrakt är bättre ur miljösynpunkt.”
Så är egentligen en ganska ful och vilseledande argumentering det här med den ovärderliga kvaliteten.