Kanske är det så att tiden är förbi för de så kallade folkrörelsepartierna, också för det gamla socialdemokratiska? Är det så, att den givna väljarbasen inte bara reducerats, utan försvunnit? Bönder och glesbygdens folk är för få för att bära upp ett riksparti som Centern. Arbetare och fack är inte längre någon enhetlig grupp med samma ideologiska vilja.
En T-ford i nutidstrafik
Kanske är det så, att satsningen på den fackliga ledaren inte blir den nya framgångssaga som gamla och unga socialdemokrater tycks drömma om?
Kanske är det rent av så, att Moderaterna är det parti som bäst förstått att ta till vara den nya tidens rörliga väljarbas, där få har en naturlig hemmahörighet och många är beredda att tro mer på valfrihetskonceptet än på solidaritet?
Och kanske är det så, att vårt gamla demokratisk-politiska system är föråldrat, förbrukat, att det är ungefär som att köra omkring i en gammal T-ford i nutidstrafik? som Björn Gillberg redan för många år sedan uttryckte saken. Då tyckte jag det lät befängt, idag är jag beredd att hålla med honom.
Valfrihetsegoism
Att vi ska slå vakt om välfärdsstaten är idag den politiska fråga som alla partier är eniga om, säkra på att det är folkets vilja. Men välfärdssamhället kräver inte mer valfrihetsegoism utan det rakt motsatta: solidaritet och gemensamma ansträngningar/ansvar.
Jag tror, att man gör klokt i att inte blanda ihop individualism med det positivt laddade värdeordet frihet, som vi alla eftersträvar, men som likväl alltid måste ha sina gränser i en förnuftsstyrd värld.
Om politiken idag har en uppgift så är det att diskutera gränserna för våra åtaganden och vår frihet. Det ger gemensamt innehåll åt politiken. En lärdom som historien borde ha givit är att solidaritet inte uppstår ur individuell egoism.
Kanske skall därför frågan om vilken politisk berättelse som kan skapa en ny framgångssaga vara en fråga för alla de politiska partierna?
Kanske är det så att den gränslösa friheten, grundad i världsvid ekonomisk expansion, en globaliseringsprocess, håller på att växa oss över huvudet? Den ekonomiska krisen är kopplad till den liberal-kapitalistiska demokratin, som låser fast svaren till det envetet upprepade: Tillväxt!
Mer än viljefilosofi
Assar Lindbeck, nationalekonomen, har i sin memoarbok skrivit om nationalekonomin, att den är "förädlat sunt förnuft". Och så borde det naturligtvis vara. Genom sitt val av boktitel "Ekonomi är att välja" ger han indirekt, efter många år, vännen Olof Palmes svar på hans manande paroll: "Politik är att vilja", en paroll som tände en hel generation unga socialdemokrater.
Men idag räcker det inte längre med viljefilosofi. Jag tror därför, att den tiden är förbi, när taktisk partipolitik, grundad i skilda intressegruppers vilja, skall styra den politiska agendan.
Det fordras vetenskap, teknik, sunt förnuft, god vilja, en stor portion respekt för den andre. Det fordrar, att vi förmår förädla den demokratiska statens sätt att fungera. Samarbete utifrån gemensamma intressen istället för småaktig konkurrens i alla lägen.