Vilka är det som hoppas på Clinton?
Foto: Elise Amendola
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Clinton är favoritmotståndaren därför att hon haft en framtoning som mobiliserat republikanska sympatisörer att gå till valurnorna.
Inför valet i Pennsylvania stärktes den negativa synen på Clinton bland amerikaner i allmänhet. Men ännu en gång kom hon tillbaka, efter att ha varit nära nog uträknad. För hennes eget parti är detta ett problem. Man hade helst önskat ett tydligt avslut.
Att Clintons egna anhängare nu jublar är självklart. Märkligare är att när hennes kritiker och värsta fiender nu kommenterar utgången av valet i Pennsylvania finns där en beundran, för att Clinton, liksom tidigare hennes make, är en fighter, redo att göra vad som behövs för att vinna val i USA. Även om man blir lite smutsig.
Obama ger däremot intryck av att vilja försöka höja politiken till en ny, noblare nivå. Med den sorts talekonst som uppskattas stort i USA manar han om hyfs och saklighet, om att kandidaterna och deras medarbetare inte skall hamra varandra i huvudet med vartenda förfluget ord, taget ur sitt sammanhang.
Men i Pennsylvania utnyttjade Clintons hans blottor. Även om alla säger sig ta avstånd från smutskastning så ser man att det är Clinton som accepterat verkligheten: att det är genom de hårda tagen kandidaterna testas.
Obama drabbas av samma sak som demokraternas presidentkandidat John Kerry i valet 2004, att framställas som medlem av en elit fjärran från vanliga amerikaners verklighet. Kerry råkade kunna franska och hade en stormrik frispråkig hustru. Obama har en enklare bakgrund, men han är avgjort intellektuell och hustrun Michelle är den svarta motsvarigheten till vad Hillary Clinton en gång uppfattades vara - det vill säga allt annat än bara en kakbakande dekorativ kvinna vid sin makes sida.
Redan i Vita huset insåg Clinton att hon måste förändras för att ha en chans till en politisk karriär. Visst, det finns gränser för en politikers "extreme make-over". Det får inte kännas falskt. Men Clinton verkade lyckas. Hon förankrade sig i partiet, bland väljarna och de stora bidragsgivarna. Resultat: Hon gick i fjol in som favorit till att vinna sitt partis nominering. Men så överflyglades hon av Obama. Denne vann flest demokratiska väljare, flest delstater, flest delegater till partikonventet i Denver i augusti. Och han fick råd att satsa mycket mer pengar i Pennsylvania än Clinton.
Clintons seger, med tio procentenheter, blev nu stor nog för att hon skall kunna gå vidare. Även om hon inte kan vinna lika många direktvalda delegater som Obama kan hon få fler röster. Ett annat starkt argument för henne är att Obama vunnit där demokraterna hur som helst förlorar i november - medan Clinton vinner i de stora delstater som demokraterna absolut måste ta hem.
Under tiden kan John McCain ganska ostört ägna sig åt att ena sitt till nyligen så söndrade republikanska parti och åt att sträcka ut handen till nya väljare. Häromdagen sade han att han inte riktigt visste vilken betydelse det har för hans egna chanser att demokraternas fortsätter att slåss. Det är förstås klokt av honom att uttrycka sig försiktigt - han framstår som statsman, höjd över vad alltfler väljare torde se som ett hundslagsmål.