Vilken storlek krävs för schysta villkor?

Politik2016-01-20 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Jag måste ha trampat på en öm tå när jag ifrågasatte den fackliga företrädaren Eva Bofrides kunskaper om den Svenska modellen. I sin replik ger hon inget svar.

Eva Bofride menar istället att medan hennes fackförbund Journalistförbundet ägnar sig åt fackliga frågor, ägnar sig bland annat Livs åt mobbning av små stackars arbetsgivare, som inte orkar teckna kollektivavtal.

Eva Bofride har därmed missat att en av de största uppgifterna ett fackförbund har, är att se till att deras medlemmar har schysta villkor. Ett arbete som även Eva Bofrides eget fackförbund har inskrivet i sina stadgar.

Eva Bofride är en duktig borgerlig skribent, och att hon med jämna mellanrum ger sig på den svenska modellen ingår på något sätt i hennes jobb.

Det som gjorde mig förvånad var att Eva Bofride i samma text som hon beskriver sitt långa fackliga engagemang i Journalistförbundet, ett engagemang jag är väl medveten om, också ger sig på den svenska modellen, en modell som alla fackförbund, även hennes eget, står bakom.

Den svenska modellen går ut på att det är arbetsmarknadens parter, som förhandlar om villkoren för de anställda.

När parterna är överens får de anställda schysta villkor och arbetsgivarna arbetsfred, det vill säga att strejker med mera blir olovliga.

Om parterna inte kommer överens har de rätt till stridsåtgärder enligt 2 kap. 17 § Regeringsformen, vilken är en av Sveriges grundlagar.

I de aktuella tvisterna som Eva Bofride ondgör sig över gällde den ena en arbetsplats där fackförbunden Livs och Hotell och Restaurang var överens om att bagarna på företaget skulle tillhöra Livs och därmed hade Livs rätt att kräva kollektivavtal, något de också fick.

I det andra ärendet hade Livs en medlem när de drog igång avtalskraven. Medlemmen valde att gå ur Livs av anledningar som bara hen känner till. Då den anställda är i en stor beroendeställning till sin arbetsgivare och därmed kan känna sig tvingad till att gå ur sitt fackförbund för att inte få skulden för konflikten, har facken en skyldighet att fortsätta driva kravet om kollektivavtal.

Det minimerar pressen på den enskilda medlemmen, som aldrig skall kunna ställas inför valet kollektivavtal eller anställning.

Utifrån dessa klargöranden av hur arbetsmarknaden fungerar skulle jag vilja ställa två frågor till Eva Bofride utifrån det hon skrev:

Menar du att det är ok för små arbetsgivare att vägra teckna kollektivavtal och i så fall var går gränsen.

Hur stor skall en redaktion vara för att dina kamrater i Journalistförbundet skall kunna kräva schysta villkor?