Nu har jag två gånger sett psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren (från Sveriges Kommuner och Landsting) utföra det här tricket. På ett seminarium tillsammans med kriminalvårdskonsulten Ingvar Nilsson under Almedalsveckan. Och nu i en replik till min kritik av synen på kriminalitet som i hög grad ärftlig (GT 8/7), något som hon konstigt nog helt undviker att kommentera.
Jag börjar bli van. Om man framför kritik mot ADHD-medicinering så anses man missunna patientgruppen all vård. Och inte nog med det.
Inga kritiska åsikter
Kritiska ståndpunkter bör inte framföras eftersom vi då enligt Wieselgren "får en diskussion som skymmer sikten för det viktiga - det vill säga att hela samhället mobiliserar för att ge alla barn och ungdomar bra förutsättningar för att klara skolan, må bra och lyckas med det de vill i livet".
Man vill helhjärtat stöda kravet på mobilisering, men kräver den kritikförbud och uppvisande av falsk enighet om metoder.
Min uppfattning är att högst 2 procent uppvisar något som kan liknas vid ADHD-beteende. Jag anser att detta inte regelmässigt bör medicineras med narkotikaklassade medel. Det är inte fråga om "behandling med läkemedel i de få fall då stöd, anpassning och psykologisk behandling inte räcker" som Wieselgren påstår. Det handlar om tusentals fängelseinterner och på Gotland 6 procent av alla 10-14 åringar.
Dessutom hävdar jag den traditionella uppfattningen att kriminalitet inte orsakas av någon ärftlig hjärndefekt.
Inga bevis
Varför skulle detta förhållningssätt försvaga en nödvändig vårdutveckling?
Huvudargument:
1. "Det finns inga positiva effekter. Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting - inga bevis alls. På kort sikt kan medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på lång sikt gör den det inte - och denna information måste föräldrar vara mycket medvetna om."
Den som säger detta är en av männen bakom Concerta, professor William Pelham, efter att ha deltagit i en mångårig långtidsuppföljning. Studien förväntades slutgiltigt bevisa de positiva effekterna av medicinering. På den upprepade frågan vad det framkommit för bevis för att barnen blivit hjälpta svarar Pelham: "Det finns inga bevis - så enkelt är det."
2. Den ambitiösa undersökningen av 9000 barn i norska Bergen konstaterar 1,7 procent barn med ADHD-beteende.
Lägg korten på bordet!
Wieselgren måste känna till långtidsundersökningarna (MTA och Raine) och att de medicinerade barnen blir några centimeter kortare, får förhöjt blodtryck och bedöms fungera under sin åldersnivå. Trots det hävdar hon att ADHD-medicinering är evidensbaserad (vetenskapligt bevisad effektiv). 4 till 6 procent av befolkningen påstås ha ADHD.
Nilsson står bakom kriminalvårdsdirektörens radikalt förändrade syn på kriminalitet och Wieselgren har inte invänt. Hälften av alla dömda anses nu ärftligt utvecklingsstörda, enligt definitionen av ADHD.
För att inte vårdmobiliseringen ska äventyras kräver Wieselgren att diskussionen upphör. Detta är en obehagligt totalitär inställning. Det förhåller sig sannolikt precis tvärtom. För att vården ska bli rätt och utvecklas måste avarter kritiseras och forskning noga granskas.
Mina kort ligger på bordet och jag vill förstås nu se Wieselgrens. Var finns hennes bevis? Är inte den nödvändiga vårdmobiliseringen bäst betjänt av en saklig diskussion av kända forskningsresultat?