Vill Kina, kan Obama rädda miljön?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Största överraskningen var faktiskt att "kompromissen" att nöja sig med politiska deklarationer i Köpenhamn tycks ha kommit från EU och framförts av den danske statsministern Rasmussen, inte av den svenske EU-ordföranden Reinfeldt. Danskarna försöker tydligen rädda vad som räddas kan, sedan det svenska ordförandeskapet helt kört fast i frågan.
Hitta snabbare vägar framåt
Förväntningarna på mötet i Köpenhamn har uppenbarligen varit för högt ställda. Det tog fem år att förhandla fram Kyotoprotokollet och ännu längre tid att sjösätta det. Så lång tid har världen inte på sig nu, och därför måste man hitta snabbare vägar framåt, även om de inte blir juridiskt bindande för staterna.
EU:s krav på bindande avtal ledde till låsningar som blev kontraproduktiva. Detsamma gäller EU:s fokusering på kostnaderna för utsläppsminskningar. Är det verkligen en kostnad att förnya och effektivisera industri och transporter? Även om man inkluderar överföringar till de fattigaste u-länderna, är kostnaderna hanterbara. Det är faktiskt billigare att rädda jorden än att rädda bankerna. Det finns forskare som menar att temperaturhöjningarna kommer att sticka iväg mycket snabbare än vi tror idag, och att det krävs en mycket brantare inbromsningskurva än den man utgår från i Köpenhamn för att temperaturen inte ska stiga med mer än två grader.
Med tanke på osäkerheten är viss flexibilitet kanske att föredra framför alltför detaljerade målsättningar. Det vore ett framsteg om Köpenhamnsmötet åtminstone kunde fastställa ramverket för en ny global "klimatregim". Sedan måste det snabbt till nya möten för att spika det materiella innehållet.
USA och Kina avgörande
Två länder sitter med nyckeln till en långsiktig uppgörelse: USA och Kina, vad man börjat kalla G2. För Obama är problemet framför allt den ekonomiska krisen.
Det finns en stor misstänksamhet hos gemene man i USA för att utsläppsbegränsningar ska öka den redan höga arbetslösheten, särskilt om de sker på bekostnad av konkurrenskraften gentemot Kina. De kinesiska ledarna känner flåset i nacken från hundratals miljoner kineser som ännu inte fått del av det nya välståndet och vill inte ge upp tillväxtmålen. Men de ser också med stigande oro på hur klimatförändringarna förvärrar gamla problem med torka, översvämningar och vattenbrist.
Kina har gått om USA som den största utsläpparen av växthusgaser och står för mer än hälften av den ökning som nu sker av koldioxidutsläppen. Eftersom Kinas utsläpp per invånare nu ligger över genomsnittet i världen, har landet svårt att argumentera för att det ska få öka utsläppen ytterligare.
Krävs bindande avtal
Kan USA och Kina enas, är utsikterna goda att få med sig andra länder, inklusive Indien, som börjat släppa ut folkbilar i redan hårt nedsmutsade städer, och Brasilien som fortfarande kräver att få skövla sina regnskogar.
Men tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna vill inte vill bli snuvade på hägrande ekonomiska framsteg, och de kommer att kräva att de de rika länderna skär ner sina utsläpp ännu mer. Fler rika länder har också kommit med sådana utfästelser, till exempel Japan och Australien.
Nu är det bara USA som fattas, och frågan är om Obama har möjlighet att leverera annat än vackra ord den närmaste tiden.