Apropå tillnamnet ”Machtfrau”, maktkvinna, har Angela Merkel sagt att det är ju klart att det följer ett visst inflytande med ställningen som förbundskansler, regeringschef, i EU:s folkrikaste land och en av världens ledande ekonomier.
Det är så hon presenterar sig för tyskarna och omvärlden inför förbundsdagsvalet 22 september:
Kvinnan med mest makt i Europa men i avsaknad av maktens attribut. En vanlig människa som fått en ovanlig roll.
Hon förkroppsligar tyskarnas självbild, av att det ska räcka med att bara finnas till och sköta sig hyfsat för att vinna uppskattning. Det ska inte behövas stora åthävor och radikala utspel.
När hon försökt, kanske för att hon lytt rådgivarna, har det inte gått bra, som när hon började låta ekonomiskt ”nyliberal” i valrörelsen 2005, eller när hon reagerade på finans- och skuldkris med krav på ”mera Europa” .
Merkel har som regeringschef sedan 2005 kunnat njuta frukterna av de reformer socialdemokratiske företrädaren Gerhard Schröder genomförde och inledde, mot sitt partis instinkter, vad gällde arbetsmarknad och statens sociala åtaganden. Tyskland gick på ett par år från att vara Europas sjuke man till att nå dagens ställning som draglok, finansiär och, för all del, slagpåse för alla vanstyrda länder i EU.
Europavän är Merkel alltjämt, men det handlar inte om mera makt till Bryssel utan om ett starkt mellanstatligt samarbete, av det slag EU:s stormakter alltid föredragit.
Tyskarna gillar Merkels blandning av seriositet och avspändhet. Hon ger intryck av att kunna hantera och gilla makt utan att egentligen bry sig om ifall den går förlorad.
Inemot 60 procent av tyskarna säger att de gillar henne. Hennes samverkande kristdemokratiska partier vill dock bara kring 40 procent rösta på. Det har länge varit så här. Merkels personliga popularitet har inte spillt över på hennes parti. Men man försöker igen. Så som kristdemokraterna en gång satsade på förtroendet för Konrad Adenauer som lovade ”Inga experiment” låter man nu Merkel blicka väljarna i ögonen: ”Ni vet hur jag fungerar.”
Sakfrågorna får komma i andra hand.
Om det är något verkligt kontroversiellt, som kärnkraften, har Merkel visat smartness av Machiavelliskt slag. Före Fukushimakatastrofen 2011 ville hon förlänga livstiden för tysk kärnkraft. Efteråt konstaterade hon att detta blir vi aldrig överens om – och så beslöt hon att avveckla kärnkraften.
För henne försvann kärnkraften som politiskt problem – såvida nu inte tyskarna snabbt tröttnar på Europas högsta elpriser. Samtidigt öppnades för ett samarbete med det tyska miljöpartiet, ifall Merkels nuvarande partner liberala FDP skulle misslyckas i valet.
Merkel är inte ohotad, även om socialdemokraterna kan vara glada om de får 26-27 procent. Hennes ledarskap, den sansade, eftertänksamma Merkel-metoden, kommer att prövas. Det är ett mått på tyskarnas och omvärldens tilltro till hennes förmåga att man inte verkar särskilt oroad över resultatet.