Friskolor och privata vård- och omsorgsgivare är idag ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare. Samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster ska investeras i verksamheten och inte betalas ut till ägarna (novus, maj 2012). Det är ingen självmotsägelse som man lätt kan tro. Alternativa utförare är här för att stanna, men vinster måste återinvesteras.
Opinionsläget är stabilt, svenskarna tror att kvalitén påverkas om resurser går till aktieägare istället för till verksamheten. I den riktingen pekar även en uppsjö av forskningsrapporter och skandaler. Det oroar de så kallade välfärdsföretagen, som öser resurser över en mindre armé av lobbyister. De basunerar ut argumentet att minsta form av vinstbegränsning är detsamma som ett förbud mot privata aktörer och första steget mot en Sovjetstat.
De hävdar att opinionens stöd för mångfald och valfrihet innebär att vi måste tillåta obegränsat vinstuttag i välfärden. Men resonemanget stämmer inte.
I själva verket tränger aktörer med vinstintresse idag undan andra, och är därför faktiskt snarare ett hot mot en mångfald av aktörer och inriktningar. Inte ens USA tillåter förresten vinstuttag på skattepengar, som Sverige.
“Privat" och “vinstdrivande" används oftast helt synonymt. Men faktum är att privata alternativ har startats och drivits i Sverige utan att vara vinstutdelande, under lång tid. Det handlar om sådant som Waldorfskolor, Hasselakollektiv, äldreboenden och sjukhus i kyrklig regi, personal- och föräldrakooperativ. Det vill säga det civila samhällets alternativ, där värderingar har varit drivande, inte vinst.
Det vi ser i dagens system är att dessa alternativ osynliggörs - och att deras andel av den icke-offentliga marknaden krymper, i takt med att vinstmaximerande aktörer växer. Multinationella koncerner har intresse av att konkurrera ut de små och de ideella, vilka i sin tur ofta inte har en chans i upphandlingar.
Standardisering och storskalighet gynnas. Snäva kvalitetsdefinitioner blir ett måste när utförarna har incitament att göra så lite som möjligt, utöver vad som står på minimikravlistan.
Ständiga löften om ökad kvalité sviks, striktare krav och hårdare kontroller motverkar rentav sitt syfte. Mångfald blir ett ord utan innebörd.
Socialdemokratin simmar nu runt i en bäsk soppa som man själv har kokat ihop. Avdankade toppsossar är på välfärdsföretagens uppdrag mycket aktiva för att övertyga partiet om att behålla nuvarande system.
Det handlar inte längre om valfrihet och mångfald, utan främst om storföretagens rätt. Det finns pengar att hämta och starka intressen driver på. Det kommer bli svårt att svänga vinstskutan, men det ansvaret ligger hos Socialdemokraterna.