I SVT:s Dokument inifrån, ”Politiker utan mål”, visade man att de senaste decennierna mest har handlat om plånboksfrågor och hur man bäst sparar i de offentliga finanserna.
Man skulle kunna säga att Olof Palme var en av de sista visionärerna. När han dog förlorade vi inte bara vår poliska oskuld, visionerna och framtidsplanerna försvann med honom.
Hur kunde det bli så här kan man undra. I mitten på 1980-talet pratade man ännu om att den ökande datoriseringen skulle ge oss mer fritid. Pensionera sig vid 43 års ålder eller jobba 19 timmar/veckan. Istället pratar man idag om att vi måste jobba mera.
Reinfeldt har till och med sagt att vi bör jobba till 75 års ålder. Detta medan tillväxten i ekonomin ständigt ökar. Om 35 år har vi fördubblat vår BNP, vad ska vi göra med den? Fördubbla lönen, köpa fler och dyrare bilar och resa utomlands varje år? Eller förlänga semestern och gå ner i arbetstid?
Den kris i vården som alla förutspådde har inte slagit in trots stora nedskärningar. Nu har dessutom de flesta 40-talisterna gått i pension utan att det har märkts, vare sig i vården eller på arbetsmarknaden.
Visst har vi haft en lågkonjunktur under flera år, men den har förstärkts av fega politiker som hellre skär ner än vågar satsa under de svåra åren. Hela EU:s politik går ut på att spara sig ur kriser, vilket inte har fungerat särskilt bra. Politikerna ser hellre hot än möjligheter.
Nu är det inte så enkelt att vi enbart i Sverige kan styra över företagens vinster till dem som arbetat ihop till dem. I en global värld måste man ha med sig andra länder. Men det är inte förbjudet att ha visioner och mål. Utan dem blir politiken tråkig.
Jag håller med Eva Bofride den 26 april där hon säger att de som vunnit på att visionerna har försvunnit är de partier långt till höger och vänster, som har en begränsad samhällsbeskrivning. Idag är det svårt för många väljare att se skillnad på borgerliga och Socialdemokrater, just för att visionerna lyser med sin frånvaro.
Socialdemokraterna skulle ha mest på att vinna på att prata mindre siffror som den vanlige väljaren inte orkar ta till sig och istället om visioner och mål. Vad vill vi med ett Sverige om fem eller tio år? Alla i arbete? Jovisst, men hur? Kanske medborgarlön istället för a-kassa och socialbidrag? Vinstdelning?
Politikernas makt har minskat på grund av politiska ställningstaganden. Det går att förändra tillbaka om vi tycker det behövs.
Ett första vallöfte kunde låta, mer visioner åt folket.