Sverige behöver en förbättrad lagstiftning kring visselblåsare. Det vill säga anställda som slår larm om missförhållanden på sin arbetsplats och gör allmänheten uppmärksam på dessa. I tisdags presenterades ett betänkande med flera bra lagförslag på området.
Om förslagen i Visselblåsare – Stärkt skydd för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden, SOU 2014:31, blir verklighet blir det lättare att ta bladet från munnen som anställd. Men det innebär inte att det blir fritt fram att ventilera allmänt missnöje för att misskreditera arbetsgivaren. Det är inte heller visselblåsarens samhälleliga funktion.
Socialtjänstlagens 14 kapitel 3 paragraf, mer känd som Lex Sarah, anger en skyldighet att rapportera missförhållanden inom socialtjänsten.
Men det saknas bra allmänna regler som skyddar arbetstagare från eventuella repressalier från arbetsgivaren som specifikt kan kopplas till visselblåsning. Arbetsrättslagstiftningen har naturligtvis regler om osakligt uppsägande och omplaceringar, men för arbetstagarnas skull är det bättre med en tydlig lagstiftning för dessa fall.
Om man nu har skäl att misstänka att många missförhållanden inte når offentlighetens ljus på grund av rädsla för repressalier har samhället mycket att vinna på ett mer frimodigt visslande. Det har både offentliga och privata arbetsgivare också.
På vilket sätt gagnar det verksamheten att missförhållanden förblir opåtalade? Inom kvalitetsarbetet finns det ett japanskt managementverktyg kallat kaizen, som kan förstås som ständig förbättring. Fel och brister ska identifieras löpande och åtgärdas är tanken, på så vis spar man både resurser och gör kunderna nöjdare.
Om man som företag, myndighet eller annan organisation vill förbättra sin verksamhet borde man välkomna identifierade brister och lösa problemet. Det gäller inte bara inom vården, även om så kallade vårdskandaler får mycket uppmärksamhet. Korruption eller slöseri inom myndigheter är minst lika allvarligt, liksom bristande miljöhänsyn inom en verksamhet.
Det betyder dock inte att media och allmänheten ska dras in redan på första visslingen. I betänkandet föreslås att endast allvarliga missförhållanden som är brottsliga ska få larmas direkt externt till media. Mindre allvarliga missförhållanden ska först rapporteras till arbetsgivaren som föreslås bli skyldig att underlätta sådana interna larm. Samtidigt skyddas visselblåsaren genom att arbetsgivaren kan bli skadeståndsskyldig om larmet leder till repressalier.
En till synes god avvägning. Det finns trots allt en risk att arbetsgivaren utsätts för förtal av arbetstagare som är missnöjda av någon annan anledning. Den risken måste också hanteras vilket utredarna lyckas bra med genom att i första hand hantera larm internt och om särskilda förutsättningar finns externt, vänt mot allmänheten.
Visselblåsare kan fylla en viktig samhällelig funktion men det förutsätter en lagstiftning som beaktar både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen i såväl offentlig som privat verksamhet.