Visst kan man lyssna på syntpop
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Måste vi ta avstånd från Dalís konstnärskap, eftersom han drack te med "el caudillo" och sympatiserade med den svarta högern? (trots att hans vän poeten Lorca mördades av nationalistiska rebeller under inbördeskrigets första år). Pablo Picasso var en lekfull naivist, och det har påpekats att hans socialistiska sympatier mest var en pose. Men trots det, kan vi med anständigheten i behåll beundra ett konstnärskap vars upphovsman fram till Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 var medlem i det franska kommunistpartiet?
Redaktören Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund har i sommartorkan väckt hetsig kulturdebatt med utställningen och boken "Figurationer". Här lyfts samtida, antimodernistiska konstnärskap fram, inspirerade av klassicismen och tysk 1800-talsromantik. Norska retrogardister, som Odd Nerdrum, samsas med svärmiska landskapsmålare och drömska symbolister.
Väldigt provocerande, tydligen. Vid sidan om de sedvanliga beskyllningarna (Odd Nerdrum är så van vid kitschanklagelsen att han själv börjat använda det ordet för att beskriva sin konst) anser somliga kritiker att utställningen är ideologiskt suspekt. Här finns uppenbarligen en symbolvärld som borde "problematiseras". Eva Ström i Sydsvenskan går längst. Osloskolans "figurationer" är inte bara estetiskt och tekniskt undermåliga, sentimentala och tillbakablickande. De är fascistiska. Lundberg och Rådlund, låter Ström förstå, har samma konstsmak som Adolf Hitler.
Kritiken är orimlig. Ström anar en "neokonservativ" konstkupp, laddar bössan med grovt hagel och försöker skjuta den i sank. Omedveten, uppenbarligen, om träffytans storlek. För om en Wagnerreferens räcker för att diskvalificera ett verk, då är både fantasylitteratur och skandinavisk hårdrock förbjuden frukt.
För att dröja kvar vid populärkulturen: Om vi accepterar Ströms åsikt att ett verks politiska konnotationer bestämmer dess värde, måste vi på samma sätt rensa hyllorna från 70- och 80-talssynt. Dessa alster må sakna Wagnerreferenser, med är tydligt inspirerade av de italiska och ryska futuristerna, vars politiska hemvist var fascismen respektive leninismen.
Hur ska vi då förhålla oss till Picasso, som Ström kallar folkkär, Dalí, eller för den delen merparten av de modernistiska konstnärskap som odlades under 1900-talets första hälft? De flesta är ideologiskt suspekta i något avseende, med samtidens mått mätt. Dessutom på ett påtagligare sätt än Rådlunds och Lundbergs "figurationer". När dessa konstnärer ibland uppskattades av totalitära diktatorer, var kärleken nästan alltid besvarad.