I veckan inleddes det nya politiska året med sedvanlig pompa och ståt. Rapporteringen syntes som alltid viktad till Sverigedemokraternas fördel. Denna gång fick de rubriker för att de lyckades ta sig igenom en hel gudstjänst utan att gå därifrån. Det måste rimligen anses vara ett skolboksexempel på oförtjänt medieutrymme.
Regeringsförklaringen var som väntat inriktad på ansvar. Det är inte utan anledning även om många vill få det att låta så. Det är bara att kasta en blick runtom i Europa för att inse att det inte är en självklarhet att politiker tar ansvar för ekonomin. Inte heller i Sverige är det givet.
Socialdemokraterna, som ännu är det största oppositionspartiet, med Håkan Juholt och Tommy Waidelich i spetsen har gjort det till en konstform att lova satsningen utan att prata om vad det skulle kosta.
De har däremot sagt att det inte är aktuellt att höja skatterna, åtminstone inte särskilt mycket. Hur alla satsningar ska bekostas är därför fortfarande något av ett frågetecken.
Fredrik Reinfeldt räckte även ut en hand till Miljöpartiet. Ett samarbete mellan regeringen och MP är något som har diskuterats flitigt på senare tid.
En undersökning visade att tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd anser att partiet bör vara berett att bilda regering även med Moderaterna.
Förre detta språkröret Birger Schlaug påpekar dock i en artikel på debattsidan Newsmill att det inte i sig innebär att Moderaterna och Miljöpartiet står varandra alltför nära.
Det är snarare, menar han, ett erkännande att Socialdemokraterna och Miljöpartiet aldrig stått varandra särskilt nära.
Schlaug påpekar även att det ofta har varit lättare att samarbeta med moderater än med socialdemokrater. De senare lider många gånger av ett slags storhetsvansinne och oförmåga att förhandla. Maria Wetterstrand har vid ett par tillfällen gett uttryck för att syftet med att gå in i blockpolitiken inför det förra valet var dels att få bilda regering, dels att ta så många väljare från Socialdemokraterna att partiet skulle inse att det inte är märkvärdigare än något annat.
Historiskt har miljöfrågorna också varit en borgerlig paradgren, inte tvärtom. Industrin var ett socialistiskt projekt där varje ny skorsten som spydde ut rök sågs hyllades. De konservativa var inte bara skeptiska utan även ärligt oroade. I konservatismens kärna finns värnandet om den lilla enheten. Naturens egenvärde är en given konservativ utgångspunkt, därmed inte sagt att utveckling är av ondo men miljön måste värnas.
Det finns många frågor där de borgerliga och miljöpartister kan samarbeta. De har redan gjort det i fråga om asylärenden och MP kommer att stödja sänkningen av restaurangmomsen i riksdagen. Det finns goda skäl att aktivt leta efter fler gemensamma frågor. Ett sådant förfarande skulle också låta miljöpartiet få ett realpolitiskt inflytande utan att binda upp sig alltför mycket. Det kan nog vara bra för partiets självbild.