Vittnesskydd måste få kosta
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Trenden är inte unik för Gotland. De senaste åren har hot mot vittnen och målsägande i Sverige ökat med flera hundra procent, från 65 fall år 2000 till 430 fall år 2006, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Som en direkt följd vill allt färre ställa upp och vittna.
Bakom den här trenden ligger en annan oroväckande utveckling: de kriminella nätverken breder ut sig, övergreppen blir allt mer utstuderade och brottsligheten allt mer organiserad.
Dessutom ökar antalet brott totalt sett. Anmälningarna för våldsbrott har ökat med 100 procent under de senaste tjugo åren. På femton år har antalet anmälningar för grov misshandel nästan fördubblats. Och antalet anmälningar för sexualbrott har mer än fördubblats. Antalet anmälda rån har ökat från knappt 6000 till 8500. Samtidigt har småbrottslighet och skadegörelse blivit mycket vanligare.
Vi lever i ett tuffare samhälle idag, än för bara ett par decennier sedan. Rättsamhället måste hänga med i den utvecklingen och möta den aktuella situationen på ett tillfredställande sätt.
Sverige har en långtgående och allmän lagstadgad vittnesplikt, som gäller med endast några få undantag. Det är bra och viktigt. Våra högt ställda krav på rättsäkerhet, principen att man bara kan fällas om ens skuld kan bevisas bortom allt rimligt tvivel, förutsätter att domstolarna kan agera utifrån ett stort och brett informationsunderlag. Kompliceras rättegångar av att somliga inte berättar vad de vet, kan det i förlängningen leda till att tilltron till rättstaten försvagas.
Det är väl enkelt att konstatera att det är en samhällig skyldighet att vittna. Och sedan nöja sig med det. Visserligen tyder mycket på att oviljan att vittna har ökat oproportionerligt till den förstärkta hotbilden. Men det är inte tilltalande att moralisera kring den utvecklingen. Det finns trots allt vissa gränser för vad samhället kan kräva av sina medborgare.
Viktigare att konstatera är att en lagstadgad vittnesplikt förutsätter ett omfattade och fungerande vittnesskydd, i de fall där det behövs. Tyvärr blir det allt tydligare att det svenska vittnesskyddet inte är tillräckligt. Alla som behöver skydd får det inte, och i vissa fall räcker inte skyddet. Brister i rutiner och regelverk gör det möjligt för brottslingar att ge sig på vittnen, även när åtgärder vidtagits för att garantera deras säkerhet. Det är vanligt att skyddet dras tillbaka efter en tid trots att den hotade fortfarande känner sig utsatt. Det är inte bra.
Till att börja med måste vittnesskyddet få mer pengar. Idag har vi en större medvetenhet om hotbilden mot personer som ställer upp i rättegångar. Men resurserna har inte ökat i samma takt som kunskapen. Placering på annan ort, skyddad identitet, livvaktsskydd, teknisk utrustning, allt detta kostar pengar. Och det måste få kosta.
Vidare finns det anledning att se över straffskalorna. Att hota ett vittne innebär inte bara att man förgriper sig på den personen, utan på hela rättssamhället. Lagen måste ta hänsyn till detta. För visst är det viktigt att domstolarna inte dömer oskyldiga. Men tunga brottslingar, de skall sitta bakom lås och bom.