Det är sällan de som ligger bakom många av de problem vi ser i samhället ställs till svars. De verkliga gärningsmännen är inte ungdomarna som har utfört skadegörelsen och inbrotten, det är vuxenvärlden - föräldrar, politiker, lärare med flera som har rymt från sitt vuxenansvar. Jag blir både arg och frustrerad då jag tänker på vad som antagligen ligger bakom de gärningar som begåtts i Klintehamn de senaste månaderna. Utan att veta något om dessa specifika fall, så brukar de som hamnar på fel sida av lagen vara ungdomar som torterats psykiskt under hela sin uppväxt. Kanske av föräldrar med missbruksproblem, eller helt enkelt oförmåga att förstå, hjälpa och ställa krav på sina barn. Kanske av en skola som inte har gett stöd i tid. Därefter har oviljan och besvikelsen både för sina egna misslyckanden i skolan och över skolans eller hemmets oförmåga att ge stöd växt till att eskalera i skadegörelse och inbrott. Kanske har ungdomarna bakom händelserna ett eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar - ADHD, damp eller Aspergers syndrom - oupptäckt eller utan rätt stöd.
När vuxenvärlden fallerar står ungdomarna där, utan att vara förberedda på livet, med dålig självbild, utan tro på vuxensamhället. Med tanke på de siffror jag tidigare sett om den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar är det som händer i Klintehamn inte ett dugg konstigt. Snarare förväntat.
Det tråkiga är att reaktionerna kommer först när problemen eskalerar till skadegörelse och inbrott. Att ett barn mår dåligt tycks inte betyda något - det är först när andra blir drabbade som åtgärder sätts in. Varför ser vi inte till att lösa problemen i tid - förskolan eller på lågstadiet. Varför ser vi inte till att skolorna får de specialpedagoger de frågar efter. Varför ser vi inte till att förskolan har tillräckligt med vuxna i sin verksamhet för att skapa en trygg tillvaro för alla barn? Varför ger vi inte bättre stöd till familjer där föräldrarna har missbruksproblem?
Det initiativ som nu tas i Klintehamn av bland andra polisen, socialtjänsten och Hassela är bra. Problemet är att det är en lösning på ett akut problem. Kan vi bli bättre på att jobba förebyggande - genom att ge alla barn möjlighet att växa upp till trygga vuxna slipper vi akuta insatser av detta slag. Framförallt besparar vi tiotusentals barn och ungdomar lidande och utanförskap.