Yttrandefrihet försvaras med respekt

Foto: Yvonne sell 30202

Politik2007-10-03 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Man kan fråga sig vilka som bäst försvarar yttrandefriheten - tidningar som publicerar religiöst provokativa bilder för att visa att de inte låter sig begränsas av potentiella hot, eller tidningar som låter bli av respekt för de troendes känslor. Jag lutar åt de senare, även om de gör mindre väsen av sig. Eller kanske just därför.
Den senaste tiden har debattklimatet kring konstnären Lars Vilks teckningar av muslimernas profet som rondellhund varit så uppskruvat att det har varit svårt att föra ett sansat samtal om saken. Direkt efter dödshoten mot Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör, som tidigt hade valt att publicera teckningarna, var det många som menade att nu måste alla tveklöst sluta upp kring de hotade i försvar av yttrandefriheten. I detta nödläge fanns inget utrymme för tveksamheter.

På ett sätt hade de rätt. Man behövde inte fundera särskilt länge för att fördöma dödshoten. Men det innebar inte att man behövde applådera själva publiceringen. Det vore ett resonemang av typen "fiendens fiende är min vän", och sådant ska man akta sig noga för.
Ändå har det varit nyttigt med allt det uppskruvade, för det har tvingat fram systematiska diskussioner och nyanseringar. Och nu när den värsta upprördheten har lagt sig går det att urskilja konturerna av ett långsiktigt hållbart förhållningssätt till religiösa provokationer i ett fritt samhälle.

Den viktigaste insikten tror jag är denna: det är tillåtet att publicera religiöst provokativa bilder, och det bör vara tillåtet att göra det, med det är inte samma sak som att alla tidningar måste göra det, eller att det är lämpligt att någon tidning gör det över huvud taget.
Seriösa dagstidningar har en särskild roll och ett särskilt ansvar, eftersom de har en normgivande funktion. De ålägger sig redan en mängd frivilliga restriktioner av vad de publicerar för att bevara sin trovärdighet och främja ett öppet samhällsklimat.

När en etablerad dagstidning publicerar bilder som kraftfullt utmanar tabun hos en viss religiös grupp, då är det som en signal att den gruppen minsann får finna sig i att bli utmanad och förlöjligad. Och när det som i detta fall rör sig om en huvudsakligen invandrad grupp blir signalen att det här får ni minsann tåla, precis som alla andra troende i det här landet. Det blir som ett slags ovärdig nollningsceremoni på nationell nivå - låt oss se nu vad de tål, nykomlingarna i vårt land!
Nej, då försvaras yttrandefriheten bättre av seriösa tidningar som medvetet låter bli att publicera religiösa provokationer - inte av tvång, för något sådant tvång finns inte, utan av självpåtagen hänsyn gentemot de människor som skulle ha provocerats. Tillsammans med många andra lagar bärs yttrandefriheten inte i första hand upp av formella regler och sanktioner, utan av de informella normer och värderingar som gör dem praktiskt möjliga och som folk följer av egen fri vilja.

Det framstår allt tydligare att yttrandefriheten inte bäst främjas av att vi tvångsmässigt tar ut svängarna så mycket vi kan, utan av att vi frivilligt visar måttfullhet, eftertanke och ömsesidig respekt.