Yttrandefriheten kräver klarspråk
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Mötet verkar ha förlöpt väl i den meningen att både Reinfeldt och de inbjudna ambassadörerna tycktes vara nöjda efter mötet.
Om Reinfeldt därmed har lyckats gjuta olja på vågorna bara genom att bjuda in till samtal och därigenom visa att han är beredd att lyssna på de synpunkter som framförs är allt gott och väl.
Det vore olyckligt om situationen eskalerar till något som hotar svenska intressen i muslimska länder så som skedde efter publiceringen av de danska Muhammedkarikatyrerna. För att inte tala om den ännu allvarligare risken för olika typer av våldsdåd.
Och samtidigt får detta inte antyda att det på något sätt skulle vara publiceringen av teckningarna som är ett problem. Hotet kommer från dem som inte kan acceptera grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet. Detta måste stå fullständigt klart i alla kontakter med de muslimska länder som har framfört protester.
Innan sammankomsten meddelade den egyptiske ambassadören att sändebuden sinsemellan hade enats om en lista med krav som skulle framföras till statsministern.
Det rörde sig om långtgående ingrepp i svensk inrikespolitik på områden som skola, journalistutbildning, riksdagens arbete och dessutom en inskränkning av yttrandefriheten för att undvika religiösa kränkningar.
Exakt vad som sedan sades under mötet vet vi inte men vi kan bara hoppas att det är Reinfeldts diplomatiska förmåga och själva mötet i sig, som har gett upphov till de glada minerna. Vad gäller sakfrågan måste statsministern nämligen vara mycket tydlig. Och i den mån dialogen fortsätter med fler möten och samtal måste regeringens linje vara och förbli:
Vi slår vakt om den svenska yttrande- och tryckfriheten. Det innebär för det första att regeringen inte ansvarar för det som sägs och skrivs och heller inte får använda sin makt för att påverka detta.
För det andra innebär den tradition av yttrandefrihet som vi värnar också en tolerans för även misshagliga yttranden och publiceringar. En tolerans i betydelsen att alla inte behöver gilla det som sägs men att en kritik av detta då framförs med respekt för att yttrandet ändå ska kunna göras.
Att detta inte är självklarheter i alla länder är olyckligt, men det får på inga sätt påverka det svenska förhållningssättet. Att antyda något annat vore inte bara ett svek mot de grundläggande fri- och rättigheterna i Sverige, utan också mot dem som kämpar för dessa i de länder som ambassadörerna representerar.