Zanzibar - en blodig historia
Zanzibar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Zanzibar var centrum för slavhandeln i Östafrika och dominerades under århundraden av araber under sultanen av Oman. Araberna tog (liksom andra kolonialmakter i Afrika) en inhemsk elit till hjälp för att styra öarna. Denna elit hade i någon mån arabiskt blod, men identifierade sig med de arabiska herrarna framför allt genom ekonomiska, sociala och psykologiska band.
Det är idag ungefär lika svårt att skilja dessa "arabättlingar" från Zanzibars övriga befolkning som det är att se skillnaden mellan tutsier och hutus i Rwanda och Burundi. Man vet vilken grupp man tillhör, men inte varför.
Osynliga regler gäller. En "arabisk" kvinna får till exempel inte gifta sig med en "svart" man förrän hon redan varit gift med en av sina egna. Förtrycket har också bidragit till att hålla skillnaderna vid liv.
Inbillade etniska skillnader
Olyckligtvis speglas dessa mer inbillade än verkliga etniska skillnader också i det politiska livet på öarna. Det finns två ungefär jämnstora partier på Zanzibar, CCM som är knutet till det statsbärande partiet på fastlandet och som anses representera den "svarta" befolkningen, och CUF som anses representera det gamla arabiska inflytandet och som är starkast på nordön Pemba.
Sultanatet Zanzibar stod under brittiskt beskydd till 1963 när det blev självständigt. Året därpå störtades sultanatet och öarna införlivades med Tanzania, men behöll visst självstyre.
Revolutionen följdes av några årtionden av marxistiskt skräckvälde. Kinas och Östtysklands konsulat tillhandahöll experter på repressionens teknik.
Flerpartisystem
1995 infördes flerpartisystem på öarna liksom i resten av Tanzania. Jag var där som observatör. På samma hotell bodde en australisk flygbesättning som skulle föra den lokale CCM-presidenten Salmin Amour, hans fruar, släkt och allt han roffat åt sig i säkerhet, om valet trots allt fusk inte skulle gå hans väg. Men han behövde inte oroa sig.
När de internationella observatörerna åkt hem, låste valkommissionens ordförande, en gammal "folkdomare", in sig på sitt rum och klottrade på en papperslapp ner det önskade valresultatet.
Uppbrutna valurnor hittades senare på soptippen. Ett 40-tal av oppositionens parlamentsledamöter sattes senare i fängelse.
Efter ett nytt fuskval 2000 utbröt oroligheter som slogs ner av CCM-styrets säkerhetsstyrkor. Tiotals dödades.
I höst är det val igen. Omsorgen om den blomstrande turistindustrin gör det styrande partiet något försiktigare och vägspärrarna mellan stan och flygplatsen är inte längre bemannade. Men CCM kontrollerar ännu media och valapparaten och lär utropa sig till vinnare hur folk än röstar.
Återinförande av slaveriet
Samtidigt finns det äldre zanzibarier som på fullt allvar tror att slaveriet skulle återinföras om CUF kommer till makten. Andra fruktar en strängare tillämpning av islam.
I väst befarar man att en CUF-seger skulle öka det arabiska inflytandet i regionen. USA:s intresse för att främja demokrati på Zanzibar är därför inte lika stort idag som det var 1995. I valet mellan demokrati och egna intressen väljer USA som vanligt de senare.
Men det blåser nya vindar över Afrika. Tiden rinner sakta men säkert ut för enpartiväldet på Zanzibar, och en dag kommer slavarnas ö också att få njuta verklig demokrati och frihet. Förhoppningsvis innan mer blod hinner spillas.