“Tonen!” är skrivet på en kartongbit med gröna krokiga bokstäver. Några av CUF:s främsta veteraner vandrar omkring i den bakre delen av salen med varsin kartongbit i nävarna, viftar så att alla ska se. Det är en minnesbild jag bär med mig från stämman i somras, egentligen är det mest ett internskämt, vi är ett litet förbund, alla känner alla och vi tar hand om varandra, vi är snälla mot varandra, oftast.
Minnesbilden besökte mig i måndags under regionfullmäktige. Vi hann inte klubba många punkter på dagordningen innan tonläget skruvades upp mellan två män som gärna och stolt företräder Gotland i rikspolitiken. Det här hade aldrig gått i CUF tänker jag samtidigt som de syrliga kommentarerna flyger mellan dem. Inte heller hade det gått att ha någon som vandrade omkring med en skylt, med snälla uppmaningar längst bak i salen i hopp om att tonläget skulle sänkas.
Det är inte första gången tonläget i fullmäktige fått mig att höja på ögonbrynen, det har varit ett återkommande problem, som har lyfts av olika partiföreträdare. Jag vet inte om jag tycker att någonting har förändrats. Ibland tänker jag också att jag, som en av de yngsta, om inte den yngsta i salen och som sedan ett par år tillbaka fått tugga i sig stämpeln “ungdomspolitiker”, inte borde bli så förvånad av debatterna.
För utöver stämmor och skoldebatter finns vår politiska arena på sociala medier, där hätsk stämning och hatiska kommentarer snarare är regel än undantag. Men där göms bakom anonyma trollkonton som inte är värdiga ens tid och energi för debatt.
Men om det är någonting jag har lärt mig så är det att interaktionen ansikte mot ansikte, att stå i talarstolen, ja det är heligt. Debatterna ska skötas snyggt och schysst, det är en tyst och okränkbar överenskommelse mellan alla. Det är även någonting jag fostrat en och annan pratglad tonåring in i Centerrörelsen till att förstå.
Därför blir fullmäktige på något sätt så naket att tänka på. Att de som är demokratins främsta förkämpar idiotförklarar, jagar billiga poänger och briljerar i härskartekniker från den talarstol som ska vara den gotländska demokratins heligaste plats. Det går helt enkelt emot något av det mest grundläggande i det politiska hantverket som jag lärt mig.
Och det kanske är naivt att tro att det skulle vara annorlunda, men jag hade nog velat att fullmäktige blev lite mer som ungdomspolitiken i detta fall.