Debatt
Agenda är debattprogrammet som ömsom serverar vin och vatten, förhoppningar och besvikelser. I söndagens Agenda stod de stora och under lång tid bärande partierna i svensk politik vid det långa bordet. Det borde kunna bli en både viktig och spänstig debatt med framtiden i sikte. Valet till EU-parlamentet.
Ställda sedan länge inför det dubbla hotet om förödelse genom krig och fossil konsumtion har en tredje faktor alltmer blivit tydligt – hotet mot den demokratiska livsformen. Borde det inte kunna innebära att den meningslösa polariserade debatten nått vägs ände.
Jag var tidigt ute och flaggade för att vi lokalt kanske skulle pröva ett samarbete mellan S och M eftersom den urgamla motsättningen mellan S och C inte var möjligt att lösa. Så har skett, S och M har kört på och det har fungerad till synes väl. Jag är visserligen egentligen av den uppfattningen att S och C sedan länge borde ha räckt varandra handen för samarbete, något som jag tror att Eva Bofride, som centerförespråkare, kanske skulle ha kunnat tänka sig.
Men nu gäller frågan någonting väldigt mycket större, det gäller riket och det gäller Europa och hotet mot demokratin kommer från en påstridig högerextremism både här hemma och ute i Europa.
Hundlikt vädjande försökte Magdalens Andersson få statsminister Kristersson in på linjen om att detta hot måste stoppas. På Kristersson utspel, att han inte i framtiden kunde se en upprepning av decembersamarbetet, svarade Andersson att hon för sin del stod helt främmande för Tidö-samarbetet.
Vad öppnar det för möjligheter för framtiden? I EU har ju den moderata falangen av konservatism under ledning av Ursula von der Leyen kunnat föra en framåtsyftande politik tillsammans med det socialdemokratiska blocket. I EU-valet känns det som om detta samarbete måste få fortsätta om högeroffensiven ska kunna stoppas.
Och vad ger det för lösning för Sverige? Självklart detsamma. Moderaterna måste upphöra med sitt samarbete med Sverigedemokraterna, som på alla sätt är ett verkligt högerspöke med egen trollfabrik.
Om, jag säger om, M verkligen som de säger är ett liberalt parti, så måste samarbetet med SD upphöra, nu när S signalerar för en politik som ”bygger för en ny samhällsgemenskap”.
Mitt förslag är därför helt frankt: Dela på jobbet som statsminister, ett dubbelt styre med en kvinnlig och manlig statsminister. Hållhaken tror jag helt enkelt är att Kristersson inte skulle kunna tänka sig ett samarbete med S om han inte fick spela den ledande rollen.
Så antingen det dubbla styret eller så får han lämna plats för någon annan moderat som är liberal. Och på så sätt skulle verkligen det politiska landskapet ritas om ordentligt. Två språkrörsstatsministrar med en liberalsocialistisk prägel med svaga inslag av konservatism och öppenhet för klimatpolitik och social rättvisepolitik a la M, V och C. Alltså tänk bort SD ur alla samarbeten för alltid.