Krönika
69 procent av väljarna har lågt förtroende för Jimmie Åkesson. Med dessa bottendåliga siffror fick han dela förstaplatsen med Ebba Bush Thor i den senaste omröstningen om vilken partiledare som väljarna har mest förtroende för.
Jimmie Åkesson utropas efter denna urusla prestation som den stora vinnaren i kampen om folkets förtroende i samtliga media. Men riktigt illa ute är Stefan Löfven, 77 procent har inget större förtroende för honom. Allra värst är det för Per Bolund och Nyamko Sabuni som 91 respektive 90 procent inte har mycket till övers för.
Vi har alltså en finansmarknadsminister tillika bostadsminister som bara 9 procent känner förtroende för. Det verkar inte vara någon hit för vare sig finansmarknaden eller bostadspolitiken.
Men vad ska man egentligen tycka och tro om en omröstning där alla partiledare ställer upp och ingen vann?
När inte ens hälften av väljarna har något förtroende för en enda av partiledarna befinner de sig i ett rejält motlut allihop.
31 procent av väljarna har förtroende för Ebba Bush Thor men bara 7 procent kan tänka sig att rösta på hennes parti. Samma sak gäller alla partiledare, de betraktas uppenbarligen som frånkopplade satelliter från det parti de företräder. Människor har ett, visserligen begränsat, förtroende för Jimmie Åkesson och Ebba Bush och alla de andra men inte för den politik de står för.
Märkligt, det är ju ändå inte fråga om en skönhetstävling utan omröstningen handlar om man känner tillit, förtröstan eller tilltro till partiledarna.
Om man tycker att en partiledare typ Åkesson är en person som man har tilltro till så borde man ju tycka att han också borde ha kunnat fixat till en politik som människor kan ha tilltro till. Men den övervägande delen av väljarkåren tycks tvärtom anse att man kan ha förtroende för en partiledare men inte hens politik.
Alla politiker tror att bara de är tydliga med vad de vill så kommer siffrorna för deras politik att raka i höjden.
Men det stora problemet är inte den eventuella otydligheten utan ombytligheten. Så fort väljarna har greppat vad ett parti tycker så byter de ståndpunkt eller så gör de plötsligt helt andra prioriteringar.
Ännu knepigare att hålla reda på vad de egentligen tycker är när de exempelvis skriver ett januariavtal. Då suddas de politiska gränserna ut och väljarna villar bort sig.
Kanske är det inte så konstigt att partiledarna, som man ändå tycker sig känna igen, får ett betyg och deras partier som man inte längre känner igen får ett helt annat.