Januariavtalet
Media har fångat upp eller snarare drivit fram en stark kritik mot statsminister Löfven och fört fram kravet om hans avgång. Till och med Göran Greider har ställt sig bakom kravet med motiveringen, att han nu gjort sin insats genom att förhandla fram januariavtalet. Nu fordras en starkare vältalig ideologisk kraft för att kunna driva politiken i en mer socialistisk riktning med hjälp av Vänsterpartiet genom anslutning till januaripartierna i en bred front mot de konservativa/nationella krafterna.
Den hypotetiska fråga som ställs är: Skulle till exempel, en vältalig Olof Palme ha kunnat hålla Sverigedemokraterna på mattan? Vad betyder egentligen starka och övertygande politiska personligheter? Kan de på egen hand omforma politiska partier efter sin vilja? Palme var tydlig på den punkten. Politik är att vilja, var en av hans övertalande formuleringar.
En annan viljepolitiker är Emmanuel Macron, Frankrikes president, vältaligt men också ideologiskt pådrivande i sina försök att skapa inte bara en stark fransk identitet utan också en europeisk. Macron har egentligen inte någon klassisk ideologisk förankring, svävar mellan liberalism och socialism, ibland rent av elitistisk liberalism, men kombinerad med sociala känselspröt. Och det är kanske den springande punkten, all politik måste ha uttalade sociala ambitioner.
Det var det som fanns hos den gamla centerrörelsen, folkrörelsefolket under Hedlund, Fälldin och Olof Johansson och som då gjorde partiet möjligt att samarbeta med. Maud Olofsson driven av hybris inledde partiets vandring ut i den nyliberala förvillelsen, som Annie Lööf olyckligt fullföljt till dess hon kom att ställas inför SD-hotet och tvingades in i ett samarbete, som nu tycks fordra en centeromvändelse, det vill säga tillbaka till en socialliberal hållning. Detsamma gäller det gamla KD-partiet som månade om socialpolitiken, men som nu med Ebba Busch-Thor under uppblåsbarhetens flagga försöker sig på konststycket att vinna politisk makt. Och Liberalernas kräftgång har fullföljts på ett närmast katastrofalt sätt, när Björklund avgick och ersattes med en politiker, som drar åt det nyliberala hållet. För Moderaterna tycks gälla högljudd kaxighet i tron att detta är bästa oppositionspolitik och det med SD i ryggen med sina ambitioner att finna sin väg genom en nyöppnad konservativ tankesmedja med nationalistisk misstro i grunden istället för den klassiska konservatismens ibland befogade varningar för snabba förändringar.