Debatt
I lördags (4/1) lyssnade jag på Per Molander som medverkade i Ekots Lördagsintervju på Sveriges Radio. Molander är aktuell som ledare för den av Stefan Löfven utsedda jämlikhetskommissionen. En kommission med tydligt uppdrag att lämna förslag som ska stoppa den ojämlika samhällsutvecklingen
När jag lyssnar på generaldirektör Molander tänker jag att samhällsklyftor är som mjölk. För som talesätten säger: Vatten kokar vid 100 grader – mjölk kokar så fort man vänder ryggen åt. Ojämlikhet är självreproducerande. Den med mer pengar och resurser får mer makt. Makten, eller den starkare förhandlingspositionen som Molander uttrycker det, belönar den som redan har. Den som har mer får mycket. Det liknar en naturlag. Utan aktiv politik driver samhällen mot ökad ojämlikhet. Alla mänskliga samhällen genom historien har varit präglade av stora och ökande klyftor. Undantag finns. Som till exempel Sverige under 1900-talet fram till 1980-talet. Nu beskrivs Sverige istället ofta som det OECD-land som under de senaste decennierna har haft de snabbats växande klyftorna.
Hur kom det sig att Sverige gick från kanske världens mest jämlika land till ett land på snabb väg utför? Är det så att de som hade mer 1980 har använt förhandlingsövertaget till att vrida regler och samhällsordning till sig egen fördel? En klart retorisk fråga kan tyckas. För visst är det så. Det progressiva skattesystemet är kraftigt urholkat. Alliansens många jobbskatteavdrag gav ju de högavlönade mångdubbla skattesänkningar jämfört med undersköterskan. Samtidigt har näringslivet vid varje givet tillfälle drivit på för sänkta löner och urholkade offentliga försäkringar. Våra offentligt finansierade välfärdsverksamheter som skola, sjukvård, omsorg och aktiv arbetsmarknadspolitik har marknadsanpassats och sålts ut. Sakta men säkert har spelplanen vridits till fördel för den som redan har.
Det råder ingen tvekan att det ökande stödet för högerpopulister särskilt bland arbetarklassen hänger ihop med ökade klyftor och ökad otrygghet. Socialdemokraterna är fortfarande det självklara partiet för landets arbetare, även om populister på högerkanten lockar. Men för att detta ska bestå även i framtiden måste socialdemokratin av allt fler uppfattas ha politik som erbjuder trygghet i en värld som för många medborgare framstår som alltmer otrygg.
Så visst är det så att den svenska mjölken har kokat länge nog. Det råder det ingen tvekan om. Frågan är bara vad som fick den svenska arbetarrörelsen att vända kastrullen ryggen.